Om "Mats Werner"

Säljpunktsguru Emeritus. Pensionerad reklamare i specialnisch. Aktiv skribent. Körsångare. Senior advisor i Jazz i Sörmland. Författare till boken om "LASSE WERNER . en lycklig skit! Den svenska jazzens Gossen Ruda", Gidlunds förlag 2014. Pågående bokprojekt om konstnärsmodellen som kallades ”Negern Petterson”.

Farväl Alice!

Skrevs 2014-02-25, 11:25 av Mats Werner
Det är ett femtiotal år mellan dessa bilder. År av vänskap, underbar musik, glädje och värme.
Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can’t see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar! Ett vykort från Schweiz där Alice var för en skivinspelning m.m.En tidig söndagsmorgon – jag kan väl ha varit 10 år – ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon – ALICE! Tillsammans med sin Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen var jag dessutom höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in – förmodligen i ett trance-liknande tillstånd – till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen. “Alice Babs” svarade jag saligt! “Va’?” “Du skojar!” “E’ru inte klok?”. Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: “Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun!”. Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.

Detta ledde till en livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.

När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi – så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club – hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt en hel del folk från dåvarande ungdomsradion. bl.a. trubaduren och ljudteknikern John-Ulf Andersson med syster Mona som jag kände väl från Kungsholmen. Ingmar Lind, Ingemar von Hejne m.fl.
Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt – men samtidigt med sorg i sinnet – bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva! Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Nu är både Alice och Ulrik borta, Svend lever än men orkar icke mer detsamma som förr.

Alice, då nybliven 50-åring, hemma hos oss i soffan med våra döttrar Johanna och Filippa.

Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice’s knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: “Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har inte sungi någe alls på hela tiden.” Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan “sunga”!

Fortfarande uppträdde Alice då och då men så för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Fuengirola kunde få chansen att få höra henne sjunga.
Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon så  igen  plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester i maj.

Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.

På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist – en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.

Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.

Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.

Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till “kultföreställningen”!  En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.

Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington – av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne – men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon “Sugar”, den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det  tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.

När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: “Bluer than blue”. Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett “svart” sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.

Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga  musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och  Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna ‘vågen’!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.

Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.

Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst!

Alice vid invigningen av det ”egna rummet” i Jazzens Museum i Strömsholm.
Och lika förvissad har jag förblivit. Det sista årets uppslitande kamp för att Alice skulle få träffa sina fyra närmaste vänner igen, vilka genom ett märkligt och olagligt besöksförbud, förhindrades att upprätthålla den kontakt Alice själv ville ha med dem, får inte överskugga de glädjefyllda och varma minnena. De vänliga och omtänksamma vykorten, de musikaliska höjdpunkterna, glädjen över berömmet för vår körs version av ”Is God a three-letter word for Love”, kramarna vid de alltmer sällsynta återseendena.

Vi nådde inte fram! Alice återfick aldrig sin lagliga rätt att själv besluta vem hon ville träffa i sitt hem, men vi hoppas att hon ändå fick uppleva de sista tio månaderna av sitt liv med något av den glädje och värme hon förtjänat och som hon själv slösat över sin omvärld. 

Vi fortsätter nu för att avsluta den återstående delen – att återupprätta hedern för de tre av vännerna som utsatts för lögnaktiga beskyllningar, den ena grövre än den andra, av skäl vi ännu inte riktigt begriper men kanske anar. Den kampen ska vi dock vinna – för Alice skull!
Tackkortet från Alice för tio år sedan!

Kommentarer

  1. Lasse-MajaLasse-Maja

    Tycker Ni skall gräva ner stridsyxan och låta Alice Baabs vila i frid. Tyvärr så var det alltför många som i stället för att låta A.B. få ta det som passade hennes sjukdom bäst. Och att som i dagens GT gå till attack mot det sätt begravningen skedde är jävligt respektlöst.

    Så snälla, glöm förtreten och låt det bero!

  2. Mats WernerMats Werner Inläggsförfattare

    SNÄLLER! Om det vore så väl att det gick att ”gräva ner stridsyxan”. Vet ej ens om det är en strid som pågått. Men en sak är klar att Alice Babs inte var ”svårt sjuk i Alzheimer i många år” som den dåligt påläste avdankade justitieministern påstod så många gånger att han säkert trodde på det själv. Alice Babs fick den 30 januari 2013, d.v.s. för lite mer än ett år sedan, diagnosen ”vaskulär demens” och ”SANNOLIKT en begynnande demens av Alzheimertyp”! Alltså ingalunda någon konstaterad Alzheimer som Bodström anger som dödsorsak utan en sannolikt begynnande. Det är något helt annat det än att ha ”varit sjuk i många år”. Hur Alice Babs lät två månader EFTER diagnosen kan alla som vill höra på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=oirwuIdm0Cg
    Denna inspelning gjordes bara någon vecka innan hennes dörr låstes för besökare, inklusive Alice närmaste och äldsta vänninna (sedan mer än 60 år). En person som alla räknat till familjen Sjöblom. Inklusive de två mycket nära vänner som varit allt praktiskt för Alice och hennes Nils Ivar kom åter till Sverige och som Alice tagit till sitt hjärta. Hennes barn bodde ju i Kanada och Ullånger eller vistades halvårsvis i Australien och kom vanligtvis inte ens hem för de födelsedagsfiranden som Titti Sjöblom påstod alltid firades med bara de närmaste familjemedlemmarna, till vilka under alla år räknats väninnan och de senaste åtta åren också de två andra vännerna.
    I inspelningen säger Alice att om det bara var för barnens skull så hade hon inget att leva för sedan hon fått veta att de sålt hennes hem och skingrat hennes tillhörigheter utan att vare sig fråga henne om lov eller låta henne delta i upplösningen. Hon ställdes inför fullbordat faktum två månader efter händelsen. Detta upplevde hon som ett så oerhört svek från barnens sida att som hon sa: ”om det inte varit för mina vänner så hade jag inte överlevt”. Att därför anta att hon när dörren låstes för dessa vänner, helt enkelt drog ur proppen och inväntade slutet kan nog ligga nära till hands. För man dör inte inom ett år efter den diagnos hon fick.

    Att det således knappast var av omtanke om Alice Babs hälsa som dörren stängdes kan konstateras. Beprövad vetenskap säger snarare att en demenssjuk persons gamla vänförbindelser ska upprätthållas. Det fanns andra som behövde skydd och som behövde ett skäl till att dörren låstes för vännerna.

    Och stridyxan kan inte begravas förrän de vänner som skadats illa av de lögnaktiga påhopp som skett från dotterns, förvaltarens och Bodströms sida, har fått full upprättelse. Det har börjat med att Överförmyndarnämnden i Nacka nu bett dessa vänner om ursäkt för att de utan att kontrollera uppgifters sanningshalt har spridit dessa till andra myndigheter vilket de nu erkänt att de inte borde ha gjort.

  3. Lasse-MajaLasse-Maja

    Käre MW det Du beskriver är en del av en Alzheimerssjuk person. Du kan som utomstående inte avgöra om hon är sjuk eller inte. Jag vet hur det känns att ha hand om en sådan person dygnet runt. Jag har själv plockat bort personer som inte passade in i min frus sjukdomsmönster. Några var till oss gamla vänner som inte ville anpassa sig till de nya förhållandena när hon blev sjuk.

    Och det är också en stor skillnad på när hon fick diagnosen och när hon egentligen blev sjuk. Jag har beräknat den tiden till ca. 5 år i min frus fall. Den personlighetsförändring som sker är obegriplig för en utomstående. Och det är väl omvittnat hur verbal en sådan person kan vara ena stunden medan den är totalt borta i nästa. I sjukdomsbilden finns ofta misstänksamhet.

    Den vanligaste demenssjukdomen är Alzheimer och därnäst Vaskulär demens. Om det står som Du skriver i diagnosen så tycks läkaren ha blandat ihop begreppen. Eller så har han(läkaren gjort som i min frus fall förts tolkat det som Alzheimers för att sedan konstatera att det var Alzheimers. Synd och fel av läkaren om han/hon skrivit som Du refererar.

    Jag tycker ändå att ni skall gräva ner stridsyxan, för jag förstår inte vad Ni vinner på det Ni gör? Jag har i de fall som berört mig sett till att få det ur världen fortast möjligt. Det är bara att svälja förtreten och gå vidare!

  4. Mats WernerMats Werner Inläggsförfattare

    Men SNÄLLER! Det handlar inte heller bara om Alice utan tydligen också Din fru när Du skriver att Du ”plockat bort personer”, och om många andra i vårt land både nu och kommande. För det är ju faktiskt så att varken Du eller Sjötäppans äldreboende eller en utsedd förvaltare har någon sådan av lag given rättighet att förhindra en människa, gravt dement eller ej, att själv avgöra vem hon/han vill träffa. Sådan är lagen och det har också Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) slagit fast i just detta fall. Endast en domstol kan utdöma isoleringsstraff.

    Det är den ena sidan av saken. Den andra – och mer angelägen nu – är att de hedervärda människor som lögnaktigt blivit beskyllda för att vara sol- och vårare och t.o.m. tjuvar bara för att Alice barn ville förhindra insyn i vad man självsvåldigt gjort med moderns ägodelar, lever kvar i Saltsjöbaden. De har barn och de rör sig i tätortens centra. Det måste de kunna ha rätt att göra med högburet huvud. De måste kunna få fortsätta sin medverkan (sedan mer än 25 år) i församlingens diakonala verksamhet utan att folk kastar ängsliga blickar på dem och undrar om de ska visa ett ”onaturligt intresse” för någons ekonomi. När detta i själva verket bygger på lögner och förtal. Jag vet att Alice själv skulle vända sig i sin grav om hon visste vad hennes närmaste vänner blivit utsatta för. Då kan man inte alltid vända andra kinden till.

  5. Lasse-MajaLasse-Maja

    Ja jag bröt kanske mot lagen, men för mig som hennes sedan 42 år gamla make var det viktigaste att min fru mådde så bra det nu gick. I det fallet sket jag i lagen och jag skulle gladeligen göra samma sak igen om det behövdes. Och det tror jag man försökte göra det för Alice Babs också. Här handlar det om en mycket sjuk människa som bör vårdas på ett speciellt sätt. Kanske har man där precis som jag sett vad som händer efter vissa besök. Och slutsatserna blev därefter. Efter det var det bara för Er att rätta Er efter det. Jag gormade inte i pressen och det hade väl inte gjort det bättre för min fru. Lika lite som att Ert tjôtande i pressen på något sätt ledde till en bättring för Alice Babs.

    Tyvärr blev bilden i media sned då man där fick uppfattningen att en del artister tyckte synd om sig själva för att de inte fick träffa Alice Babs.

    Den där mediaprojiseringen var på flera håll felvinklad och det hedrar Expressen att de på slutet helt ändrade ståndpunkt. Deras ståndpunkt blev då i stort den samma som min. Jag skiter fullkomligt i vad de vänner som inte fick träffa min fru tycker, de har sig själva att skylla som inte respekterade oss..

    Det här med förvaltare håller jag helt med om och att utmåla folk till tjuvar i media är också helt fel. Ingen skall dömas ohörd.

    Slutligen MW så skall man ta den här videon med en mycket stor nypa salt. Ingen vet vad Alice Babs sade till personalen då hon som spelade in den hade gått. Ingen av Er vet vad som sagts av Alice Babs då Ni gått därifrån. En sådan sjuk person kan man aldrig ta helt på orden. Min fru var kraftigt dement men lyckades ändå lura socialchefen något så in i helvete!

  6. vetgirigvetgirig

    För mig och många fler har Du visat Dig spela upp en personlighetsstörning liknande den som Humphrey Bogart så suveränt spelade ut i filmen: Myteriet på Caine!

  7. Mats WernerMats Werner Inläggsförfattare

    @ vetgirig: Det där får Du nog utveckla! Men alldeles oavsett vad Du menar så kan jag ju vidimera att den diagnos Du antyder finns angiven för en i sammanhanget inblandad person. Det är och förblir en i grunden oerhört tragisk familjesituation vars utveckling i realiteten har andra orsaker än den som de flesta diskuterar. Och det är möjligheten för att sådant ska kunna återupprepas som jag och flera andra vill förhindra.

  8. vetgirigvetgirig

    Jag skrev och var så säker på att Du förstod att jag inte menade Dig!!!!!

    Det som hände Alice är helt enkelt fruktansvärt och får inte tystas ned. Det går nästan att spåra kriminellt förfarande bakom.

  9. TatluserTatluser

    Ingen i dag torde vara omedveten om att all vänligt riktad stimulans är mycket viktig för att fördröja försämring av demensen, varma handslag och samtal som väcker minnen de kittlar även de igengrodda vindlingarna och fördröjer att de slocknar helt.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen