Om "Majsa"

Jag är en kvinna på 80+, bor på landet, nära en kyrka och hade vargar i skogen, men de har flyttat! Jag är änka, maken gick bort hösten 2011. Jag har tre barn och två barnbarn och två busiga kattpojkar.

Om tro, vetande och myter

Skrevs 2013-01-31, 08:11 av Majsa

 

 

Jag brukar titta på TV-serien "Merlin", som ju är en saga och jag brukar sitta framför TV:n lika trollbunden som när jag var barn och någon läste en saga för mig. Jag godtar utan vidare talande drakar och att folk har magiska förmågor, onda som goda, men jag vill ju alltid att de goda krafterna ska segra, fast det är kampen mellan dem som utgör spänningen, också den kamp som sker inom personerna. Vad är det som är så fascinerande med en sådan serie? Jag tror att det är för att den är mytisk, den berör våra grundläggande existentiella villkor.

 

För några dagar sedan fick jag för mig att börja läsa om Ingemar Hedenius bok "Tro och vetande". Jag hade inte öppnat den sedan Christer Sturmark kom ut med sin "Tro och vetande 2.0" och då hade jag nog inte läst hela. På 50- och 60-talen läste och diskuterade jag den mycket tillsammans med Thorbjörn, min man. Thorbjörn var mera konventionellt troende än jag, som har pendlat mellan religiös likgiltighet och sökande. Han var mycket påverkad av Bo Giertz bok "Den stora lögnen och en stora sanningen", just en sådan bok som uttryckte "den försanthållande tron" som Hedenius vände sig emot. Giertz menade ju att Bibeln bokstavligen var Guds ord som inte skulle läsas som historia eller naturlära, den var alltigenom ett porträtt av Jesus och hans gärning. 

 

Om man utgick från – dvs höll för sant – att det fanns en Gud, att Jesus var hans son som offrade sig för att sona människornas synder – människan föddes ju ond och behövde genomgå en omvändelse, komma till en gräns där hon insåg att hon aldrig skulle kunna uppfylla lagen utan bara kunde bli frälst genom Guds nåd och denna frälsning bestod i ett liv efter döden, bevisat genom Jesu uppståndelse – så hängde det hela ju ihop. Men detta försanthållande stred ju mot förnuftet enl. Hedenius. Samtidigt kritiserade han teologer som försökte slippa undan sanningsanspråket genom ett "inlindat" förnekande, t ex en symbolisk tolkning. Liknande kritik riktade Göran Hägg mot K G Hammars "poetiska" tolkning av trosbekännelsen i sin bok "Gud i Sverige", fast han säger sig också hålla med Hammar. Är det i själva verket teologernas ovilja att tala klarspråk om var de står, som kritiseras?  Själv minns jag, att när jag läste Hammars uttalande att det skulle vara "rymd" i kyrkan, kändes det som att en förut tillsluten dörr öppnades, jag hade tvekat att gå dit för att jag inte kunde tro "på rätt sätt", nu kände jag mig accepterad och välkommen. Jag började gå på Zen-meditation i kyrkan och träffade präster som som var öppna för nya tolkningar, för den mystika traditionen inom kyrkan och för ekumenik. 

 

Kanske talar Alan W Watts mera klarspråk i sin bok "Myth and Ritual in Christianity" där han menar att hela den kristna traditionen är mytisk för att den uppenbarar den innersta meningen av universum och av mänskligt liv.  Ordet myt används inte i meningen "osann" eller "ohistorisk". Men det är svårt att avgöra varför vissa händelser, legender eller symboler får mytens status. Ännu djupare är problemet om vad myterna "verkligen betyder". Vi är långt ifrån att förstå processen som formar en myt eller varför det mänskliga sinnet utväljer vissa berättelser att vara myter och andra som enbart historiska. Processen  är till stor del omedveten. Jungs teori implicerar att de stora kollektiva myterna representerar den helande processen i människans omedvetna som man måste lära sig lita på och respektera och hjälpa i sina medvetna tankar och handlingar.

 

Åter till Hedenius. Jag fann att jag tyckte om många av de kortare uppsatserna i hans bok, men fann "Tro och vetande"-delen ganska "fyrkantig". I uppsatsen "Bildning, religion och patetisk tro" beskriver han en känsla av andakt som kan uppstå i mötet med konst, musik,  litteratur, i kärlek och vänskap, i naturen. Religionernas början, men ej dess mål. Målet är försoningen med sig själv och sitt öde , "amor fati". 

 

Detta påminner om det "mellanområde" ("the potential space") som  Donald Winnicott beskriver; det psykologiska utrymmet för religion, symboler, kulturellt liv och konstnärligt skapande och barns lek. Skaparförmåga är ett viktigt steg i den psykiska utvecklingen, den som inte har uppnått den har svårt att förstå abstrakta föreställningar och symboler som förekommer i spel, lekar och teater. Språkliga symboler, metaforer, allegorier, fabler och andra poetiska verktyg ter sig meningslösa om mellanområdet inte etablerats. Om detta är riktigt så kanske påståendet "människan är en mytskapande varelse" eller att vi alla har behov av myter inte stämmer generellt?  

 

Ingemar Hedenius var också en skicklig flöjtist. Thure Stenström pekar i sin bok "Ingemar Hedenius heliga rum" på att musiken och litteraturen kanske utgjorde en ersättning för ett religiöst behov hos Hedenius. Att utövande av någon konstart kan fylla ett andligt behov utan att inbegripa tro på något övernaturligt eller transcendent är väl känt, liksom också tillstånd av "flow" eller "peak experiences" kan göra. Abraham Maslow menade också att religionen började med sådana upplevelser, som egentligen är obeskrivbara, men den som haft dem försöker ändå och måste då använda metaforer, vilka sedan börjar tolkas bokstavligt.   

 

I uppsatsen "Specialisternas mystik"  citerar Hedenius också   Einsteins trosbekännelse, fast inte samma ord som Richard Dawkins använder i sin bok "Illusionen om Gud", men med liknande innehåll.  Hedenius accepterar Einsteins religion och jag också, men men jag är ju också intresserad av mytforskning och symboliska tolkningar av Bibelns berättelser, även av dem som anses som historiska fakta. 

Böcker som lett mig in på detta är bl.a. Erich Fromms "Det glömda språket", Karen Armstrongs "Myternas historia", Joseph Campbells "Myternas makt" och "The Hero with a Thousand Faces". Böcker av  Mircea Eliade och Erich Zehren samt andra böcker av Karen Armstrong. På 80-talet gick jag också  en kurs i symboldrama  och läste samtidigt böcker av Jung och Watts. Jag fick då en ny syn på vilken roll myterna kunde spela i människors liv för växt och helande och lärde mig att symbolspråket var ett eget, universellt språk, gällande för alla kulturer och tider (enl. Fromm).  

 

Jag började läsa  e n bok, men behovet att kolla upp i andra böcker  ledde till att det nu är ganska fullt på nattduksbordet!

 

 

 

Kommentarer

  1. DidaniaDidania

    Härligt att höra om ditt sökande genom läsning.
    Jag har också i en period sett på Merlin – och som du trollbundits av sagan om den eviga kampen mellan ”de goda” och ” de onda”.

    Jag har aldrig läst Hedenius – och skulle nog inte orka i dag.
    Den kristna tron är för mig mytologi – kan aldrig bli dogmatisk sanning.
    Jag har inte heller sökt mig till bibeln – men har haft stort utbyte av att läsa viss gammal kristen mystik, som Johannes av Korset m. fl.
    Man söker och hittar ett korn än här än där.
    Teilhard de Chardin läste jag för några år sedan – han var något så märkvärdigt som en jesuitpater och naturvetenskapsman.
    Men jag var fascinerad av hans tankar om noosfären – det mänskliga medvetandet som en
    atmosfär kring jorden.
    Nu för tiden har jag tyckt om att läsa Owe Wikström – och skall just skaffa hans bok ”Aljosjas leende”.
    Ibland kan man uppleva att ”rätt bok” kommer till en, när man behöver den?

  2. TatluserTatluser

    Även jag tittar på Merlin och människans strävan för livets goda. På 60-talet var jag med om en märklig händelse uppfylld av en obeskrivlig godhet, men som troligen enbart kan hänföras fysikens, obs! ej fysiologiska, samspel med biologin. Sedan dess har jag läst mycket både inom psykologi och inte minst fysik började med David Bodanis E=MC2 (nedsänkt) ock sedan har det fortsatt. Det som jag finner riktigt spännande är hur våra egna cellers energi korresponderar med allt levande utanför oss och hur vi ingår i systemet. Just nu håller jag på att läsa Paul Davies ”Det femte undret”. Davies är fysiker men har här skrivit en bok i samtal med både kollegor inom området såväl som med biologer och filosofer. Han skriver i inledningen, ”Många forskare känner sig illa till mods att offentligt behöva tillstå att livets uppkomst är ett mysterium, även om de bakom låsta dörrar villigt medger att de är förbluffade.” Davies skriver lättillgängligt och gör texten väldigt spännande, som en thriller. Undertexten till boken är ”Sökandet efter livets ursprung och mening”.När man läser om gamla texter så är det nog ingen tvekan om att det funnits en man vid namn Jesus, som predikade om godhet. Men som i alla legender och berättelser, under tidens gång har sanningstoffet utsatts både för omedvetna och medvetna tolkningar, som makthavare nyttjat för att styra folket.Detta har inte minst under gångna året framkommit i de forskningsprogram som sänts i TV.

  3. MajsaMajsa Inläggsförfattare

    Hej Didania, jag tycker också om Owe Wikströms böcker, har de flesta. Det där att ”rätt” böcker kommer till en har jag också upplevt många gånger! Teilhard de Chardin läste jag också för några år sedan, men hade lite svårt att förstå alla hans tankar. Mystikerna har jag läst också, gillar mycket Mäster Eckharts tankar. Roligt att både du och Tatluser tittar på Merlin! ”Det femte undret” har jag, jag har skrivit det i en kommentar tidigare.
    Roligt att ni läser så mycket, jag ”drunknar” snart i böcker, det ligger sådana på golvet också, inte bara på nattduksbordet!

  4. gunillagogunillago

    Behövs bara ett öppet sinne för att Merlin har en relevans för oss. Hokus pokus filiokus har en sällsam dragningskraft. Oavsett filosofer och religionsmystiker.

  5. Tyvärr så skulleinte jag ha något större utbyte av ovan beskrivna böcker. Jag som enligt de frireligiösa är en avfälling.

    Ja, jag tror inte på Gud eftersom jag är säker på att vi härstammar från djuren, närmast aporna.

    Och igår då jag besökte min doktor för en årlig besiktning fick jag kanske ytterligare ett bevis på att vi verkligen härstammar från djuren. Jag berättade för honom hur väl jag mådde efter att ha travat runt på den knaggliga gräsmattan några timmar med gräsmattan framför mig. Han skrattade och sade att, det Du jag det är meditation det. Vi människor är inte skapta för den miljö vi lever i för många tusen år sedan sprang vi runt och njöt i naturen. Och att Du som har svårt att gå på jämn bark men njuter av en ojämn gräsmatta är beviset för det. Det är Ditt undermedvetna/medfödda/ärvda som kommer fram i själva välbefinnandet.

    Men att jag skulle förneka de mytomspunna profeterna i Bibeln och Koranen vore förmätet av mig. Och som rättesnören för hur man skall leva har dessa böcker mycket att ge. Och de räknas trots allt som litterära storverk.

  6. TatluserTatluser

    Det som är spännande med Paul Davies böcker är att han beskriver hur forskarna söker förklaringen till hur liv kunde uppstå, olika motsatta system måste korresponera, vad var det för något som uppstod så dessa system ville samarbeta? Så kanske man kan kort beskriva nyckeln till liv. Plötsligt uppstod liv i död materia eller i infernot och utvecklades till alla fenomenala system, vad är det som styr evolutionen detta enorma finlir så allt korresponderar från minsta svampspor till enorma växter och däggdjur (oss inberäknade)? Det är ju här forskarna bakom stängda dörrar noterar, inte kan detta vara en slump, och kan väl inte endast finnas här, vad finns i de andra universum, som vi kan ana.

  7. MajsaMajsa Inläggsförfattare

    Hej, minimal! Kanske var kopplingen mellan Hedenius och Winnicott lite långsökt, men jag menar att eftersom Hedenius talade om en slags andakt som kan uppstå i mötet med konst etc, och Winnicott sätter religionen i samma utrymme som konstyttringarna, så finns det en koppling. Men då måste man ju se också religionen som en slags konstyttring, vilket jag gör. Svårt att riktigt förklara!

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen