Om "Gerd"

Trettiotalist som har ägnat arbetslivet åt ledarskap i offentlig förvaltning och i ideell organisation. Fritidspolitiker på 60- och 70-talet.

Går det an?

Skrevs 2010-06-06, 07:06 av Gerd

 

Går det an att orda om glömskhet, rädsla, virrighet, stress (som en inte tål så bra längre)? Vad är normalt åldrande? (Som om man nånsin varit normal? ) Går det an att tala om dessa pinsamheter över huvudtaget? Du som inte tycker det, du får sluta läsa här….

Jag har i tidigare blogg varit inne på liknande tema och då fokuserat på hur en kan förbereda sig inför pensioneringen. Nu när en så att säga är mitt i gammgummelivet, hopar sig frågorna ibland. Inte jämt, men ibland dyker de där sorgesamma tankarna upp tillsammans med sådant vi sa på jobbet om förgrovning på gamla da´r. Vi sa lite snusförnumstigt att om man tidigare i livet varit ekonomisk till sin läggning så blev man snål på gamla dar. Ens dåliga sidor förgrovades således. Kanske ens goda sidor också förmeras? Det sas däremot aldrig på jobbet.

Jag noterar i alla fall självupptaget att jag glömmer mer och oftare. Detta skapar lite rädsla, viss virrighet och att jag undviker somligt på grund av det. Att göra långresor ensam exempelvis. Jag vill inte utsätta mig för att stå på Barcelonas flygplats och inte veta åt vilket håll jag ska gå.

Stresståligheten som tidigare varit stor, vill jag påstå, den är i det närmaste obefintlig numera. Mina åtaganden ser jag till att de inte blir för många på en och samma dag. Jag har dessutom alltid varit nöjd med mitt huvud, där har snurrat fort och jag kunde alltid ta snabba beslut, när så krävdes. Det går allt långsammare i hjärnan numera, tycker jag. Jag anpassar mig efter bästa förmåga till dagens tillkortakommanden så att min omgivning – och framför allt jag själv – inte ska märka av dem så mycket. På plussidan noterar jag definitivt att jag kan glädja mig åt små saker, sådant som jag förr knappast ens la märke till. För somligt krävs uppenbarligen viss långsamhet.
 

Kommentarer

  1. ethaetha

    Ack att du skulle blogga om det där just idag!
    Jag har letat efter frottéhanddukar. De fanns inte i linneskåpet. Ingen annanstans heller. Stulna?
    Jag funderade länge. Det måste ha varit så att jag glömde hämta dom ur torkskåpet när jag hade tvättat! Det var rätt många handdukar som jag hade sparat i tvättkorgen.
    Inte underligt att styrelsen skrev en lapp om att allt kvarglömt skulle ligga i torkrummet till den 30 maj. Så har de aldrig påmint förr.
    Naturligtvis hade jag ingen tanke på att gå ner i källaren och kolla.
    Gerd, hur ska jag anpassa mig till att utstå sånt här knas? Sätta klockan på ringning? Får väl skriva en lapp som talar om varför den ringer…
    Pinsamt, övermåttan pinsamt.

  2. bebebebe

    Sluta skäms över att Ni inte är mer än Ni är. Vi blir allt skruttigare allesamman.Det får vi bjussa på.
    Fortfarande sjunger koltrasten och blommarna blommar med eller utan frottehandukar. Vi har vår glädje och den skall vi inte skämmas för. För det skukke inte göra någon gladare.

  3. TatluserTatluser

    Anna Derwinger, psykolog och forskare vid Stockholms läns Äldrecentrum och KI, hon har skrivit en liten bok ”Minnets Möjligheter” om resultaten av sin minnesforskning. Forskningen handlar främst om minnet i livets senare del och hur man kan träna minnet på olika sätt. I boken varvas minnesteori med många övningar. – I vårbrådskan har jag inte hunnit läsa boken helt, men så mycket att jag kan notera att den är intressant.

  4. AmandaAmanda

    Det är ju inte något nytt med att glömma. Jag måste vara jättenoga med att lägga saker på samma ställe – annars är det kört. Själv tror jag det beror på att jag inte längre kan göra flera saker samtidigt. Jag avbryter mitt i och gör något annat, och då hamnar saker på fel plats. Sen kommer jag inte ihåg ett dugg var de hamnade.

    Min svärfar skaffade sig en ny särbo i sjuttiårsåldern. Hon var nästan lika gammal, och henne brukar jag tänka på. Hon sa ”Vad gör pensionärerna? Dom letar”. Jag tyckte mycket om henne, hon blev över nittio år, men hon blev aldrig otrevlig eller stingslig när hon blev gammal. Hon var lika rar som alltid.

  5. LizLiz

    Garderoben blir alldeles för full ibland . Då minns jag inte längre vad som finns där. Hittar inte det jag letar efter.
    När minnet blir för fullt blir det likadant ? Många minnen= ett rikt liv, går inte att rensa och kasta bort ! Att se det så, då går det väl an att bli lite virrig ?

  6. Jag är glad att jag klarade min stroke så bra som jag gjorde. I TV-reklamen för hjärnfonden visar man en man som via en stroke glömthur man skalar kräftor och därför inte åt några på kräftkalaset. Min sambos mamma är efter troke förlamad i ena benet och måste ha hjälp med allt samt sitter i permobil. Jag är så glad över att jag blir bättre dag för dag och nu kan skryta att jag klarat både hjärtinfarkt och stroke…vad gör det att jag glömmer var jag skall lägga mina skitiga kalsonger*smile*!

  7. DidaniaDidania

    Nu för tiden reser jag ofta med tåg från Skåne till Stockholm.
    En resa på fyra timmar – ett byte i Hässleholm.
    Jag upplever helt klart att jag nu får koncentrera mig mycket mera på vad jag gör – för att hamna rätt.
    När jag reste senast ställde jag min resväska på första möjliga ställe, där jag kunde komma av med den i kupén.Senare på resan upptäckte jag att jag kunde ställa den närmare min sittplats, så att jag hade lite uppsikt över den, varför jag flyttade på väskan.

    Ännu senare på resan gick jag till cafévagnen för att dricka kaffe.
    När jag kom tillbaka till min vagn började jag leta efter min väska på stället där jag först hade ställt den..
    Men väskan var borta!
    Panik, panik – hade väskan blivit stulen?
    Började i tankarna planera mitt anrop till tågpersonalen – men efter en liten nervös stund på min sittplats – kom jag ju på, att jag själv hade flyttat på väskan – kontrollerade – och visst, där stod den ju!
    Såna situationer dyker upp titt som tätt – det, samt mitt dåliga lokalsinne, som inte heller blir bättre, gör som sagt att jag nu får observera noga vad jag gör , vilken riktning jag går i, och var jag befinner mig -

  8. ethaetha

    Tänk. man kan både bli gramse över hindren som uppstår med åren
    OCH glädjas åt koltrasten!
    Kallas det möjligen simultankapacitet?

    En vän skrev nyss ”Det största hindret för en romantisk kärlek är en kvinna med humor.”
    Vet inte riktigt varför jag kom på det just nu…

  9. Bekanta bekymmer! – Har letat efter min lilla musikspelare i flera dagar och hittade den nyss, när jag sitter vid min bärbara dator på småtimmarna. Såg den plötsligt hänga i dörrhandtaget här i arbetsrummet, precis som den bara lagt sig till vila ett tag! – Dörrhandtaget får jag försöka komma ihåg som ett av mina ”säkra ställen”! :-)

    På sistone har min tankspriddhet orsakat en massa problem: bl a har jag lyckats släcka skärmen på min stationära dator. Får vänta på sonen till hjälp.
    Har lyckats täppa till mangeln med sängöverkast och får inte loss den. Väntar på sonen…
    Stora parasollen på takterrassen har jag också lyckats göra något dumt åt, eftersom jag inte orkar fälla upp den längre. Väntar på sonen till hjälp…

  10. GerdGerd Inläggsförfattare

    TACK för alla härliga kommentarer! Det är först och främst lättnad att veta att en inte är ensam om att ibland vara virrig. Här ska man inte tro att någon skulle skämmas för att ha blivit glömsk! Här skrattar de flesta åt de naturliga tillkortakommandena på ålderns häst.

  11. Stam RenrewStam Renrew

    Stresstålig! Det känner jag igen, Gerd! Jag minns när jag ännu var det! Numer är jag det inte. Och jag blir alltmer otålig med människor som jag uppfattar gör idiotsaker. En möjlig positiv utveckling av detta är att jag också säger ifrån betydligt oftare. Tyvärr inte alltid så särskilt diplomatisk….Diplomatin försvann med stresståligheten!

    Och Didanina: byt ALDRIG ställen. Om jag har haft ett ställe för en viss sak i åratal och sedan får för mig att jag hittat ett bättre ställe, är det lika med att saken är försvunnen tills någon hittar den av en slump!

  12. BlåffeBlåffe

    Gerd, du är inte ensam med dina ”ålderstillägg”. Jag fick mig ett gott skratt när jag läste alla kommentarer. Allt känns så bekant, så bekant. Ethas berättelse om missödet med frottéhanddukarna fick mig att tänka på ett rosafärgat sängöverkast som någon glömt i husets tvättstuga. De som anlitar tvättstugan är mest yngre personer så det är inte bara vi äldre som glömmer saker och ting. Jag har varit ”nyckelvakt” åt ungdomar som titt och tätt låser ut sig när de jäktar i väg hemifrån.

    Stresstålig har jag väl aldrig varit och det har jag inte kunnat ändra på. En väninna som av olika orsaker måste varva ned och acceptera att hon blivit långsammare med åren skickade en dikt av Jutta Richter, tysk barnboksförfattare. Dikten heter ”Der Engel der Langsamkeit” (långsamhetens ängel). Jag tror inte det finns någon svensk översättning men den som vill läsa dikten på tyska hittar den t.ex. genom att skriva in diktens namn på google. Jag fick fram dikten under http://der-pastor.blog.de/2007/12/13

  13. TatluserTatluser

    Hjärnan är finurlig och ekonomisk, den sparar på energin när det är ”möjligt”. Väl inarbetade rutiner får musklerna sköta om ”utan” mentala aktiviteter och gammalt inarbetat tar vanligen över tillfälligt insignalerat, som inte hunnit ge några starkare spår.

  14. VetejVetej

    Att en del dåliga sidor förgrovas med stigande ålder, nog har jag den känslan. Erfarenheterna som samlats ger, i alla fall mej en något större självkänsla, så pass att jag lättare törs dra till med en aning plumpheter, men dessa ska kunna framföras med en stor glimt i ögat. Förresten, är det då uttryck för en dålig sida? Å andra sidan förmeras de goda sidorna, jag är säker på att jag har lättare för att känna medkänsla med drabbade, alltså empatin hos mej har ökat succsessivt genom åren. Jag tror så, eller också är jag alldeles ute och cyklar!

  15. GerdGerd Inläggsförfattare

    Jag tror som du, Vetej även om jag också tror att människor utvecklas väldigt olika beroende på en rad olika livsfaktorer. Din beskrivning av egna självkänslan känner jag igen hos mig själv. Jag står upp för mina egna reaktioner, ibland är de negativa och ibland positiva – men de är mina! Och de duger.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen