Om "Gerd"

Trettiotalist som har ägnat arbetslivet åt ledarskap i offentlig förvaltning och i ideell organisation. Fritidspolitiker på 60- och 70-talet.

Från Någon till ingen

Skrevs 2013-01-16, 06:05 av Gerd

 

En väninna och jag kom att samtala om hur det kan vara att vara Någon till att bli ingen. Detta händer när vi blir gamla och jag såg det tydligt i Helene Schjerfbecks bilder. När kvinnor var unga och vackra fick de uppmärksamhet för sin skönhet och när män var på toppen av sin karriär blev de också sedda. Oavsett om vi har utseende eller prestation som fokus så är gammelblivandet något som stör (för att inte säja förstör.)

Jag frågade en fd manlig kollega, som råkade ringa just då väninnan och jag hade vårt intressanta samtal . Jag frågade om män talade med varann i termer av att bli ingen från att ha varit Någon? Hans klämmiga kommentar var att vi är inte fullärda förrän vi är 70! Utseendet berörde han inte och jag frågade inte heller.Blog image

Här mina bilder, som jag har visat här förut. Väninnan tyckte att jag var fasligt orättvis mot mej själv, tyckte jag verkligen att jag såg ut idag som på sista bilden frågade hon. Tja, min självbild att vara ”lång och mörk” har förändrats avsevärt till att ha blivit liten och grå. Men jag kan fortfarande prestera blogg på Silvergenerationen och jag blir glad av de 73.691 besöken. Hittills!
  Blog image

Kommentarer

  1. minimalminimal

    Dina bloggar är ofta så tankeväckande Gerd, så det är inte konstigt att du får många läsare. Appropå att bli gammal, så har Sven-Eric Liedman just kommit ut med sin sammanfattning Också ett sätt att bevara sig själv som någon. Boken heter ”Livstid” och illustreras på framsidan av en slända.

  2. gunillago

    Att vara någon har väl gjort dig gott en gång Gerd. Då var du någon officiell att räkna med, nu är du pensionären Gerd, är det så litet tycker du? ”…ingenting”…

  3. TatluserTatluser

    Så märkligt det är att det är yrket som gör personen. – Det syns och profileras ständigt, visst präglas man av yrkets timmar varje dygn, men de övriga timmarna på dygnet präglar även de. – Är det inte intresset som präglar oss starkast, är då intresset endast yrke så blir det starkt präglande, som det kan vara under studieåren, men i modern tid är det väl sällsynt som vuxen att man har enbart yrket som intresse. Är vår attityd i frågan ett arv från gången tid när man var fiskare, bonde, mjölnare, skogsarbetare, rallare och dito hustru/husföreståndare till dessa all vaken tid tills man hamnade på ”undantaget”. Själv känner jag mig inte som mitt yrke (mina yrken), de är en del av mig precis som mina fritidsaktiviteter.

  4. AmandaAmanda

    Fanns ju ett enkelt mått en gång i tiden (vår tid) för tjejer: Hur mycket fick man dansa? Fick jag aldrig särskilt mycket. Då märker man inte att man inte längre är ung och vacker nu. Har snarare blivit bättre med åren.
    Och apropå dansa. Barnbarnen stirrar på en när man berättar att man som flicka måste stå och vänta på att bli uppbjuden. Är ju tur att det inte är så nu.

  5. DidaniaDidania

    Jag tycker inte om tanken att någon skulle vara ingen.
    Även om man har haft ett yrke som har satt offentlighetens ljus på en – så är det ju aldrig hela bilden av vad en människa är.
    Inte blir man mera värd som människa genom sitt yrke – hur bettydelsefullt man än tycker, att det är?
    Varje människa bär sitt värde i sig själv/ sin personlighet/ och det värdet upphör inte sålänge man lever -

  6. ethaetha

    ”Det är nödvändigt att vara nödvändig för någon” var det nån som skrev. Sant. Det spelar ingen roll hur stor betydelse man har haft för många människor – det viktigaste är ändå att ha vänskapsband som håller.

  7. GerdGerd Inläggsförfattare

    Tack för allt tänkvärt som skrivits här. Nu var det inte i första hand mej själv jag tänkte på när jag skrev min blogg. Jag tänkte på männen. Vetgirig noterade att män ditintills inte svarat och det har också jag lagt märke till.

    Jag har fortfarande hygglig självkänsla och jag tänkte dessutom på alla som inte (som jag, som chef) har fått daglig bekräftelse på jobbet. Jag tänkte på alla människor som aldrig blir sedda. De kanske åldras på annat sätt än jag. Jag tror trots allt att män får mer bekräftelse under sin aktiva tid än kvinnor överlag och vi vet att kvinnor lever längre än män.

  8. TatluserTatluser

    Så sant exemplen är oändliga under det gångna seklet och fortfarande, jag hade under en period i arbetslivet en mycket kunnig chef, som blev illa mobbad av sina chefer, när hon framförde konkreta bevis på missförhållanden i verksamheten på grund av deras orealistiska beslut. Hon skulle inte komma och kritisera dem, som satt högre upp (med tummen mitt i handen). De besvärliga, dem flyttade man åt sidan, som det hette. Lyssnade på verklighetsbeskrivningar, det var inget man sänkte sig till från sina höjder. – För de som jobbar längst ut är nog den tacksamhet de kan möta, det som värmer mest, i butiken brukar jag ge personalen leenden och i hemmabutiken brukar det även kunna bli vänliga kommentarer och skämt ibland.

  9. bebebebe

    På förekommen anledning
    Visst påverkar det män också när de lämnar sina ”maktpositioner” och blir ”Hemmamän” med begränsade maktmedel att styra över tillgänglig personal. Och då återstår antingen att finna sig i sin nya roll eller arbeta upp en ny position via entreprenörskap eller föreningsverksamhet. Förmodar läget är detsamma för kvinnor i fd chefsposition.
    Att omställningen kan tära på självkänslorna är rimligt. Mden det går kanske att leva på mindre av den varan också. Man kan i alla fall försöka.

Kommentera

Om "Gerd"

Trettiotalist som har ägnat arbetslivet åt ledarskap i offentlig förvaltning och i ideell organisation. Fritidspolitiker på 60- och 70-talet.

Från Någon till ingen

Skrevs 2010-05-28, 09:22 av Gerd

 

Min negativa rubrik betyder inte att det enbart är sorgligt att åldras. Det finns glädjestunder men det kan behövas att komma till tals med varandra också om det som är mindre glatt. Psykologerna, som troligen också finns här får dessutom en unik chans att göra en kollektiv insats (om sådan är möjlig?). Jag är ute efter nytänkande när nya tankar behövs.

Jag har för mig att kvinnor och män tar detta med åldrandet olika och jag kan tänka mig att mannen, som ofta (inte alltid !) haft makt och en position i arbetsliv och samhälle för honom blir kanske åldrandet extra besvärligt. Från att vara Någon till att bli Ingen, kanske rentav från ena dagen till den andra kan med förlov sagt fresta på självkänslan. I vårt land har kvinnor säg de senaste trettio åren också kunnat skaffa sig makt och positioner. Dessa kvinnor får naturligtvis samma svårigheter som män (alltid) haft att anpassa sig till ett annat liv. På annan diskussionsplats skrev en man om det positiva att ha lämnat jobbet. Så kan det naturligtvis också vara.

Ett annat område gäller kvinnors utseende. Här tror jag att de strålande skönheterna har det svårare med åldrandet än vi med mer alldagliga utseenden. Jag skulle tycka det var intressant att få dessa frågor  ventilerade här bland silverrävar, som har den naturliga kompetensen i denna sak. Vi kanske kan hjälpa varandra med tips om hur en ska tänka när de ovälkomna, negativa tankarna om hur det är att vara gammal trots allt av och till tar överhanden.
 

Kommentarer

  1. DidaniaDidania

    Frågan är väl vad man identifierar sig med?
    Tidigare var det nog regel att de flesta män identifierade sig i första hand med sitt arbete – och då inte bara män som hade uppnått ”betydande ställningar” i samhället.
    Detta tror jag är på väg att ändras i takt med att könsrollerna upplöses/ändras och många män får tillfälle att engagera sig i barn och familj –

    Även om det i dag genom samhällsutvecklingen finns många kvinnor som också identifierar sig med sitt arbete tror jag ändå att kvinnor kanske har ett större nätverk – kanske även större tillknytning till barn och familj – samt vänner.

    När man pensioneras från sitt arbete får man tillfälle att utveckla dels sina relationer – kanske även hitta nya – samt att odla sina personliga intressen.
    Ingen skall behöva uppfatta sig som ”ingen” -
    Alla har ju sitt värde och sin betydelse för helheten.

  2. bebebebe

    Att bli avskedad från ett arbete är alltid obehagligt, och visst är pensionering ett sådant avskedande, en oduglighetsförklaring. Man vill då gärna hitta en slags bevis på sitt fortsatta värde. Men det är inte lätt att hitta sådana bevis, som man tror på.
    Det är inte lätt i de mörka stunderna att tro på sitt eget värde. Men det är kanske det som är ålderdomens uppgift.

  3. Jag har passerat 70-strecket, men ej känt ännu några obehagskänslor inför åldrandet. Det enda jag isåfall är rädd för, är att inte kunna röra mig när artrosen blir värre i fötter och ben, eller att det blir andra stora hälsohinder.
    Har inte heller haft några problem att ha blivit Ingen. I och för sig har jag ju inte heller varit Någon och inte genomgått och upplevt personlig degradering. Eller är det kanske så, att om man inför sig själv duger, är ”någon” och är fullständigt nöjd med det, så uppstår inte några nedvärderingskänslor.

    Det vore härligt om alla människor i god tid före sin pensionering skaffade en rolig hobby att pyssla med, så landade många lite mjukare i landskapet ”Ingen-behöver-mig-längre”. :)

  4. AmandaAmanda

    Det är väl det, att kvinnor alltid har kunnat syssla med många saker, medan män sysslar med en sak, om man hårddrar det lite. Jag har alltid hållit på med många olika saker. Icke desto mindre tyckte jag det var trist att gå i pension. Jag gillade verkligen mitt arbete, men orkade inte med det till slut.

  5. TatluserTatluser

    När jag nådde den stadgeenliga ålderspensionen så kände jag mig ganska ”mätt” med jobbet efter att under drygt fyrtio år arbetat såväl som boss som andra självständiga uppdrag inom olika yrkesområden och fått flera vänner bland såväl ledning som kamrater i linjen. Ett mycket varierande, lärorikt och intressant yrkesliv. För mig har det varit av betydelse att inte stanna kvar i jobb som blivit rutin, då har jag sökt mig till nya uppdrag. Det är kanske därför jag inte refererat min personlighet till speciellt yrket (utom den legitimation som jag inledde min första yrkesbana med i begynnelsen), utan jag har genomfört alla olika uppdrag utifrån de kunskaper jag läst in och kurser jag gått inför aktuell situation. Därför är jag mina kunskaper och erfarenheter som jag nyttjar, vidareutvecklar och njuter av även i nutida gemenskap och egna sysselsättning

    - När jag var nära trettioårsådern och i min första yrkesprofession hade jag nått toppen både som ledare och professionellt enligt överordnade. Detta skulle enligt min yrkesdröm vara min framtid, men nu kom jag inte längre, vad skulle jag göra nu? – Jag hade lyckan att då ha goda kunniga rådgivare omkring mig. – Jag gick i terapi i tre år (ganska ovanligt vid denna tid) och fick lära mig att jag inte skulle stanna utan fortsätta och använda allt jag bar inom mig, jag skulle inte inte låta yrket begränsa mig. – Detta torde gälla livet ut, att använda utrustningen och njuta av den tills den är slut. -Visserligen har jag ibland saknat kompetens inom visst väsentligt områden, som jag borde utvecklat, men det har tagit emot för mycket, det har varit annat jag prioriterat.

  6. Enligt viss statistik så sägs det att det är männen som då de går i pension är de som tar det hårdast. Enligt uppgift tar de livet av sig därför att de har inte som kvinnorna byggt upp ett socialt närverk.

    Själv så jag pensioneringen vi 60 år som en befrielse, trots att jag starkt gillade mit jobb. Men samtidigt såg jag pensioneringen som en frihet att hädanefter kunde jag göra precis det jag ville, jag var ju försörjd till döddagar. Min pensionering var helt planerad och jag säger att det var nog det bästa jag gjort i mitt 70-åriga liv.

    Jag har fyllt livet med för mig meningsfull sysselsättning och skiter fullkomligt i om jag är behövd eller inte från anna än min sambo!

  7. BlåffeBlåffe

    Ett intressant tema, Gerd. Pensioneringen kan vara en stor livskris, eller en ny och underbar möjlighet. Ekonomi, hälsa, familjesituation osv. inverkar på hur vi anpassar oss till pensioneringen. En viss förberedelse borde var och en ägna sig åt före pensioneringen. Jag jobbade deltid några år och sedan 10 mån. heltid före pensioneringen och det var bra träning när det gällde att ändra livsrytmen och ta avsked av kära kolleger och ett intressant jobb.

    En av de mest sakkunniga när det gäller pensionssystemen i Finland sade för 10-15 år sedan att statistiken visar att väldigt många drabbas av hjärtinfarkt under den första månaden efter pensioneringen. Många reagerar på omställningen i livsrytmen och kanske påfrestningen på självkänslan bidrar till saken.

    Att åldras är ingen lätt sak, men det är något vi inte kan ändra på. Vi kan bara försöka göra det bästa av situationen. Utseendet är en del av vår personlighet men ungdomens skönhet är förgänglig. Tänk i stället på alla vackra gamla ansikten som vi möter på gatan eller på åldringshem. Jag minns min svärmors vackra, uttrycksfulla ansikte under hennes sista år. Hon blev 96.

  8. ethaetha

    ”Det värsta med att bli gammal är att man aldrig har varit det förr”.
    Citatet är danskt, tror jag. Jag sökte i min citatsamling men fann istället det här:
    ”Man ska dö ung så sent som möjligt”.
    Min stora lycka var att jag sjukpensionerades före 60 och kunde frilansa så mycket jag ville innan lagen satte stopp för extraknäck. (Förklaringen är för lång för att dra i det här sammanhanget.)
    Det värsta med att bli Ingen upplevde jag när jag startade firma och skulle sälja mig och mina idéer. De flesta visste inte vem jag var! Och inte var min yrkesbakgrund särskilt imponerande på folk som ville ha valuta för pengarna…
    Snopet för en som susat fram på en räkmacka i yrkeslivet!
    Jag fick en mjukstart i pensionärstillvaron och gott om tid för mina hobbies alltsedan ungdomen – symaskinen och garnerna. På gamla dar kom målningen in i mitt liv.

    Men det allra mest märkvärdiga är att jag upptäckte lustskrivandet. Att det kan vara så roligt att skriva bara för nöjes skull hade jag inte anat.

  9. ulsanulsan

    Jag känner mig som någon. Har liksom inte fattat att jag börjar bli äldre! Jag tror inte att jag någonsin fattar det!(Kanske beror det på att jag inte vill fatta och har bestämt mig för att uppleva min 100-årsdag!)

  10. GerdGerd Inläggsförfattare

    Tack för era intressanta kommentarer till min fråga om hur vi ska kunna byta tankemönster då de ovälkomna tankarna om åldrandet kommer. Frågeställningen tycktes i stort, och förenklat sett, rätt främmande för männen men flertalet av de sju kvinnor, som kommenterat anser att sociala relationer och personliga intressen både behöver förberedas inför pensioneringen och utvecklas vartefter.

    Egen terapi har också framhållits som av värde. Själv satsade jag på egen psykoterapi då jag hade ekonomiska förutsättningar för det. Det var en satsning på mig själv och som jag är mycket nöjd med. Att dessutom utveckla personliga intressen, som inte funnits tid för under ett intensivt yrkesliv har poängterats och det är också något som jag känner igen. Sista ordet ger jag trots allt till bebe som träffsäkert menar att det kanske är ålderdomens uppgift ? att hjälpa en att hitta sitt egna värde. Måhända är det så? Jag vill tro att ålderdomen har en uppgift för oss människor.

  11. ethaetha

    Just så har jag också tänkt, Gerd. Att hitta sitt värde – det hinner man inte medan man tror att livet varar evinnerligen. Psykoterapi är en bra hjälp i det jobbet, det kan jag försäkra!

  12. VetejVetej

    Du Gerd, Du har en stor begåvning o förmåga att finna ämnen som angår precis alla som är komna till pensionsåldern! Mycket intressant att läsa alla kommentarer och tolka dem. Flera av kommentatorerna visar med all tydlighet att dom är elitister i sitt tänkande, medan andra tar pensioneringen för vad den är. För egen del grämde jag mej ofta vid penioneringen, (grämer mej fortfarande ibland) för att jag satsade och utbildade mej innom en branch som nu är så gott som stendöd, nämligen tegelindustri och lättballastindustri. Jag kan tycka ibland att 40-år är bortkastade. Men det är litet av egotänkande, för naturligtvis är inte åren bortkastade, försörjningen har varit bra, fyra barn har min fru o jag fostrat väl, (tycker jag) i femtioårsåldern samtliga och klarar sej mycket bra! Akademiker alla, om det nu ska vara något att skryta med. Nej det är bara när jag är litet ”down” som jag klagar över ”alltings djävlighet”!Men Du Gerd, Du berörde ju åldrandet i en tidigare blogg och med ökande ålder förändras personligheten , så att man lättare finner sej i att t.ex. kroppen blir skröpligare och så är det för mej,(tror jag) för numer ängnar jag all kraft åt att sköta min Kerstin, som är i slutstadiet av Alzheimer, till vägs ände!

  13. AmandaAmanda

    Men Vetej, du skriver att du ångrar att du utbildadade dig inom tegelindustri och lättballastindustri. Varför? Trivdes du inte? Gick inte utvecklingen så som du hade tänkt dig? Och i så fall, hur skulle du kunna veta det då när det begav sig? Mitt enda minne av tegelindustri är den träbyggnad för tegeltorkning som jag åkte förbi när vi cyklade mellan Vaksala och Gamla Uppsala på femtitalet. Det var fascinerande att se tegelstenarna där de låg i länga rader i den luftiga byggnaden.

    Jag hoppas också att du får stöttning i vården av din hustru. Egen tid. Väldigt viktigt.

  14. VetejVetej

    Jodå Amanda, jag trivdes alltid med mitt arbete, det är mer så att jag grämer mej över att just dessa ypperliga byggnadsämnesindustrier gick i graven. Varför kan man fråga sej?

  15. GerdGerd Inläggsförfattare

    Att ägna sin tid åt att sköta sin sjuka hustru på äldre dagar är mycket hedervärt, Vetej! Jag vet något om anhörigvårdens villkor. Jag har växt upp med att min mor skötte sin parkinsonsjuke make, min far, i mer än trettio års tid. ”Man lämnar inte en sjuk man” sa mor. Kanske var det den bakgrunden som blev vägledande för mitt yrkesval. Socialt arbete blev ett naturligt val för mitt arbetsliv.

    Jag vill poängtera vad Amanda sagt. Gör allt du kan för att få det stöd du behöver för egen del och därmed för din uppgift. Din insats är nödvändig och du ska inte dra dig för att ställa krav för ditt välbefinnande. Du kan få nej av din kommun. Men du ska inte behöva ångra att du aldrig formulerade dina behov. Du vet ju att din insats är ovärderlig, främst för din hustru och för era barn men också för samhället/kommunen.

  16. BlåffeBlåffe

    Till Vetej: Det är ett tufft uppdrag att vara anhörigvårdare. Du kan vara stolt över det du gör på hemmafronten och över ditt tidigare jobb inom tegelindustrin. Det behövdes många tegel för att bygga upp Europas städer efter kriget. Allt gott och mycket ork i din vardag!

  17. GerdGerd Inläggsförfattare

    Livet var inte menat att vara enkelt, gunillago! En större tänkare än jag sa så (in english). Att vara duktig flicka/pojke kan också innehålla något av värde. I sinom tid blir det uppdagat också för den enskilda/e.

  18. ethaetha

    Jag bor i ett lyxhus!
    Jag känner trygghet för att inga plaster och konstiga plattor har fördärvat miljön inomhus. Vi har väggar av tegel, byggda på 40-talet när importerat material var för dyrt. Tjocka bärande väggar, murbruk och riktigt trä i dörrar och karmar. Men så är också våra lägenheter högt värderade på marknaden, det insåg jag när min dotter köpte en tvårummare i samma årsklass som min trea.
    Inte förstår jag varför du grämer dig, Vetej, snarare sörjer du väl att ett fint hantverk har försvunnit?
    Jag instämmer i berömmet och uppskattningen av det jobb som du har åtagit dig nu!

  19. Linnean43

    I dagarna har jag varit pensionär i 2 år,och trots att ingenting blev som vi planerade maken och jag(han är borta sen 3,5 år)så tycker jag ändå att mitt liv är ganska bra.Jag bestämmer själv över min tid,styrs inte av klockan eller alla ”måste”,det är väl skönt.Sen tror jag att livet blir vad man gör det till.Om man försöker se det fina och positiva i vardagen så blir det bra. Jag har en underbar familj och många vänner.Vi bor i ett land med fred och frihet,visst har vi det bra. Man kan angagera sig och göra något för andra. Via socialtjänsten är jag ”kontaktperson” för en kvinna som behöver lite stöd och sällskap. Det känns jättebra att betyda något för henne.Livet blir vad vi gör det till.

  20. ulsanulsan

    Mycket har förändrats! Idag är man inte gammal när man blir pensionär. Det är många år kvar att glädjas åt livet och göra det som man helst vill.
    Jag läste att 1980 fick 62% av de som var 80+ hjälp av kommunen. Idag, 30 år senare, har siffran sjunkit till 37%!
    Det kan till en del bero på kommunens neddragningar – seniorer använder privata alternativ och några har anhörigvårdare. Men … till största delen beror det säkert på att dagens seniorer är friskare, motionerar, lever ett aktivt liv och vill klara sig själv.
    Idag känner människor ett egenvärde och att de har mycket att ge trots åldern. De vill uppleva saker istället för att sitta hemma och känna sig gamla.
    I lördags hade vi Tolvskillingsmarknad här i stan med mängder av artistframträdande. Idag när jag läser lokalblaskan ser jag … Anna M. 94 år sittande i sin rullstol när en popgrupp uppträder. Hon ser precis lika pigg ut som jag alltid uppfattat henne. Dessutom serdet ut som om hon hade roligt! Hon klappar takten och sjunger med! Ja, för aktiva Anna var det säkert en bra dag.

    Det gäller att ta vara på vardagens små guldkorn och njuta av dem så länge man bara orkar!

  21. DidaniaDidania

    Som ulsan skriver – så har vi gamlingar blivit friskare!
    Och läkarvetenskapen har utvecklats.
    Jag gör snart slut på mitt sjuttionde decennium, som har varit fint och innehållsrikt – även om jag under den tiden har genomgått två canceroperationer samt två hjärtoperationer!
    Så även om vi råkar ut för sjukdom – behöver det inte innebära slutet – jag är i dag frisk och rörlig som tidigare samt verksam innanför mitt arbetsområde.

  22. LizLiz

    Om beundran för duglighet eller skönhet blivit ett beroende så blir det svårt att leva utan. Har man aldrig blivit beroende så är man friare i förhållande till publiken. För det handlar snarare om publik än relationer.

  23. LizLiz

    Apropå beroendet av beundran för sin skönhet kan man läsa romanen BLONDE om Marilyn Monroe . Den handlar bl a om det. Att bli beundrad ger makt som kan ge sken av kärlek. .

  24. GerdGerd Inläggsförfattare

    Tack igen! Att ha meningsfulla uppgifter vet vi är viktigt också på gamla da´r. Det kan exempelvis vara att se till sitt egna välbefinnande eller att se och notera glädjeämnena i sitt liv vare sig de har form av många kommentarer på Silvergen eller att rätt och slätt bli sedd. Ålderdomens uppgift med en är måhända att uppmärksamma en på att avstå/hålla måttan med beroendeframkallande bloggar eller något annat publikdragande?

  25. LizLiz

    Känner mig ibland uppskattad, beundrad i mitt arbete och har svårt att tänka livet utan den drogen och fortsätter arbeta fast pensionär. Utseendebeundransdrogen kan jag fortfarande sakna efter alla år av avvänjning. Det är kanske ungdomens och livets ändlighet det handlar som mest om?

  26. VetejVetej

    Hej Gerd, vilka premisser gäller när inläggen betygssätts som mest lästa eller mest läsvärda Det är löjeväckande när Paulinas bloggar ligger i topp och Dina bloggar o en del andras med för den delen hamnar i skymundan! Vem värderar bloggarna? Är det något fel på denne någon??

  27. ethaetha

    Med lite tålamod kan man förmodligen få sin egen blogg i topp som mest besökt. Men det tar tid och massor av klickande.
    Men man ska nog inte logga in som medlem först, bara ta fram bloggen. Gång på gång på gång…
    Försök själv!

  28. Stam RenrewStam Renrew

    etha! Citatet lyder i original: ”Lev länge, dö ung” och var min brors myntade motto. Vår gemensamme vän Jacques Werup snodde det som boktitel för sin bok om Gunnar ”Siljabloo” Nilsson och skrev en härlig tackdikt till bror min.

    Själv får jag vara tacksam att jag med glädje övergick i pensionen! Om någon frågat mig för tio år sedan hade jag med den entusiastiske entreprenörens anda sagt att jag aldrig skulle lägga av. Men så en dag fann jag att alla de som jag under 35 år haft skoj med. Gjort affärer med, riverraftat i Torne älv med, gått under Niagarafallet med, druckit öl i Amsterdams glädjekvarter med. Alla dessa var borta! Döda eller pensionerade. De hade antingen sålt sina bolag eller låtit barnen ta över. Jag var plötsligt den där gamle surstöten som alltid talade om hur det borde vara.

    Då insåg jag att det blev en välsignelse att sälja och pensionera sig.

    Efter ett år sa jag att jag inte förstod att jag hunnit med att jobba eftersom jag tyckte att jag gjorde precis allt det jag gjort innan, med lokalpolitik, styrelseuppdrag etc. Hustrun påpekade då lite syrligt att ”Du jobbade ju aldrig…”.

    Men jag har fortfarande inte tid att återuppta körsången. Det är min stora sorg!

  29. GerdGerd Inläggsförfattare

    Tack Vetej, för den uppskattning du visar mina inlägg. ”Mest lästa bloggar” kan med fördel tas bort eller flyttas till mindre iögonfallande placering om det låter sig göras utan alltför stora redigeringskostnader.

    Mats, till mej sa en gång en vän ”Det är väl inte så Gerd att vi har så väldigt mycket att göra, det är nog snarare så att allting tar så mycket längre tid!” Jag inser (motvilligt) detta – särskilt nu. Jag har fått ryggskott. Att springa (läs gå) Vårruset idag kan jag glömma….

  30. TatluserTatluser

    Så är det sannolikt, ibland kommer jag på mig hur fort dagarna flyger iväg. Dagarna när man jobbade måste haft många flera timmar, nio till tio timmar rann bort i arbetet inklusive restid, därutöver räckte tiden till både att vårda hemmet och lantstället, det skulle absolut inte gå nu.

  31. bebebebe

    Efter pensioneringen 65 har jag i stort sett haft det lugnt, till och med lite för lugnt ibland. Det ideella arbete jag planerat skulle fylla min tid tappade (för mig) sin själ och något nytt engagemang har turligt nog, eller kanske tyvärr, inte drabbat mig. Så jag har fått god tid att sitta och med min kvarande hörsel lyssna på gräset som växer och forma molnen efter mitt sinnelag. Att njuta av den friska tid jag har kvar kan faktiskt göras till en heltidssysselsättning som jag ser meningsfullare än att fundera över vad som händer sen. Och skrivandet har också blivit lustfyldare sedan jag begränsat mina ambitioner till bloggproduktion.
    Nu skall jag ut och fortsätta följa koltrastens omfattande morgontoalett. Och lyssna på gräset.

  32. Johanna NilssonJohanna Nilsson

    Min oro inför pensionärstillvaron handlar om att inte göra nytta, att inte bidra till samhället. Att vara för lat och välmående. Visst jag tar hand om barnbarn och mamma, men räcker det? Kan vi någonsin säga att vi gjort nog?

  33. AmandaAmanda

    Sueca, det att inte göra nytta, det var också ett av mina bekymmer innan pensionen. Nu blev jag först sjuk, det gick helt enkelt inte att göra något, det var bara att vänta. Nu mår jag bra sedan länge, och det där med att göra nytta, jo det gör jag nog ändå. Det blr rätt mycket med barnbarnen, och vill du göra nytta så blir dina vänner och grannar också gamla, man kan göra väldigt mycket nytta där. Ringa, komma ihåg och besöka. Men annars är det som alla säger, tiden går så förtvivlat fort, och det är så mycket jag vill göra!

  34. GerdGerd Inläggsförfattare

    Att vilja vara till nytta är något jag väl känner igen hos mig själv. Det blir bra även för mej . SPF:s Väntjänst har jag tidigare beskrivit som en ?båda-vinner-företeelse? och det kan sägas gälla i ännu högre grad om jag blir tillfrågad om hjälp av en vän, som jag inte känner så där väldigt väl men ändå tillräckligt.

    Just nu är det precis så. Jag blev glad för att han har det förtroendet för mig att han vill att jag följer med honom till sjukhuset där han ska genomgå en rad besvärliga behandlingar. Alla har inte nära släktingar eller andra närstående. Det kan vara svårt att be om hjälp men han gjorde det ? och jag blev glad för att få vara till nytta.

  35. TatluserTatluser

    Det känns bra att kunna stå till förfogande. Genom att vi i vår bostadsförening har så mycket aktiviteter har vi god personkännedom oss grannar emellan så vi ofta hjälper varandra. I förra veckan väcktes jag en tidig morgon av ett våldsamt brak hos en granne. Hennes telefon gick på upptaget, jag ringde hennes dotter och sedan larmtjänst, som ryckte ut. Grannen hade ramlat ur sängen och hamnat på ryggen och kunde inte själv ta sig upp, samtidigt hade hon dragit ner telefonen och sängbordet och inget nådde hon. – I sådant läge känns det bra att kunna ingripa.

  36. VetejVetej

    I dag, eller rättare för ett par år sedan, bevisades statistiskt, att drygt 70% av all åldringsvård utfördes av anhöriga!Om man då har tagit med den stora ”gråzonen” vet jag ej? Men med statistik kan ju vad som helst bevisas!

  37. TatluserTatluser

    Så sant, kalla fakta avslöjar inte alltid hjälptagarens egna val, många äldre vill vårdas hemma och då faller inte sällan allt för mycket ansvar på partnern, alt andra nära anhöriga. – Mycket som avgör i situationen är organisationen av, och ledarskapet i vårdgivarens verksamhet. På SvT:s program Storforum tar man upp bl a just bristerna av utbildning och kompetens inom vården, programmet kommer i repris 6/6 kl 16.00.

  38. VetejVetej

    Föreslå inte att man ska byråkratisera ihjäl vårdapparaten! Ta lärdom av all kunnskap som finns hos alla erfarna ”stormammor” som finns på så gott som alla vårdinrättningar! Och, gnäll inte sönder vården, kom istället med lite berömm då och då!!

  39. TatluserTatluser

    Glöm inte, ett kvalificerat ledarskap är motsatsen till byråkrati, och kvalificerad utbildning ökar självständigheten i arbetet i alla led.

  40. VetejVetej

    Och Du ska heller inte glömma bort att erfarna ”stormammor” i de flesta fall är kvlificerade ledare och inte som Du tror, unga högskoleutbildade, oerfarna tjejer!!

  41. Johanna NilssonJohanna Nilsson

    Idag hörde jag på radion om en diskussion på EU nivå om att höja pensionsåldern till 70 år! Då förskjuts hela denna diskussion ytterligare några år. Kanske vi ska passa på och ta ut vår pension medans det går.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen