Om "Gerd"

Trettiotalist som har ägnat arbetslivet åt ledarskap i offentlig förvaltning och i ideell organisation. Fritidspolitiker på 60- och 70-talet.

7. På ålderns häst

Skrevs 2017-03-16, 12:08 av Gerd

Kroppen jäklas.

Mina närmaste väninnor är båda döda. Cancern slog till också mej, men jag lever – än. En annan krämpa som inte heller verkar ta död på mej men väcker mej fem gånger på natten är överaktivitet.  Överaktiviteten är tyvärr inte i hjärnan utan på annat håll.

Men man vänjer sej vid krämporna – och anpassar sej. Jag ser till att komma i säng tidigt för att i någon mån kompensera (den ytliga) sömnen. Det är nog en läggningsfråga – jag har f.ö. alltid varit kvällstrött och morgonpigg.

Så föll jag, halkade rakt baklänges på liten matta utan halkunderlag, kunde efter tre timmar på golvet hasa mej på rumpan till telefonen där jag hade noterat telefonnumret till Trygghetsjouren. De kom snabbt och inväntade låssmeden, som kunde dyrka upp den låsta dörren. Så blev det ambulansfärd till akutsjukhus och därefter till geriatrik där jag fick ligga två veckor. Så småningom fick jag veta att sprickan i ländryggen skulle plåga mej säkert i ett år. De två veckorna innebar också 5 kilos viktnedgång, maten på sjukhuset smakade mej inte och ingen påpekade för mej att det inte är bra i min ålder att minska i vikt. Man blir så rynkig.

Inte nog med rynkigheten, håret är tunnare och vitt men tänk att benen kan växa! De har blivit längre – svårt nå fötterna vid strumppåtagning och mina förut gröna ögon ser jag ha blivit röda efter gråstarroperationen.  Entusiasmen är begränsad även för att händerna är iskalla med bristande fingertoppkänsla som följd. ”Att ha mycket väl känsla för något” d.v.s. fingertoppskänsla är eftersträvansvärt särskilt för speciella yrkesutövare kan jag tro. Min fysiska fingertoppskänsla är tyvärr inte mycket att hurra för och jag antar att det handlar om knackig blodcirkulation.

Kommentarer

  1. gunillagogunillago

    Ack ack, hade du inget larm? Ve o fasa för att inget larm ha. Även om de är långsammare än ambulansen på hemtjänsten, så är det inget jag vill vara utan. Rätt vad det är så ligger man där och då gäller det att nå telefonen eller att bara trycka på knappen.

  2. vetgirigvetgirig

    Leden tunnas ur! Mina absolut bästa vänner har också gått bort De som är kvar är sådana ”halvvänner” som åtminstånne jag inte delar allt med. Konstigt nog så dras jag mer till att bli vän med kvinnor. Kanske för att jag har fått så mycket kvinnligt hormon inpumpat?

  3. bebebebe

    Ja. Livet är inte alltid så kul. Men visst är det fantastiskt att känna vårluften vid fönstret. Och då och då träffa en trevlig människa via brev, blogg, email, TV eller telefon och till och med ibland i verkligheten.
    Och sedan kan man ju också fundera hur livet borde ha varit, om nu alla ens drömmar blivit verklighet. Fast även utopierna har ibland sina skavanker.

    Men idag är det fredag och whiskyn väntar tillsammans med viktsåterställande nötter. Trevlig helg-

  4. minimalminimal

    Jag brukar träffa en man på språkkafféet här i staden. En gång i veckan. Vi gör high five när vi säger hej då. Då huttrar jag för hans hand är iskall fast han bara är 23

  5. TatluserTatluser

    Livsfarligt med glidande mattor och mattor som viker upp sig, de brukar som bekant vara vanliga orsaker till elände, här hemma ligger sådana mattor i förrådet de som ligger framme på golvet är stora tunga stabila. – Beträffande nattens program går det efter gammal vana, stillsam kväll med läsa, skriva och film eller annan underhållning och klockan tjugotvå förberedelser för sängen och väl där somnar jag inom en halvtimma, vaknar efter drygt två timmar och måste tömma ut kvällsteet, somnar åter troligen ganska snabbt (vet inte) och vaknar när morgonväkten ringer vid sjutiden, så är mina rutiner hitintills, hur fortsättningen blir – ja, vem vet.

  6. PaulThomasPaulThomas

    Jo visst märker man kroppens avtagande vridbarhet. Till exempel när jag ska backa med bilen. Förr kunde jag sno runt huvudet nästan som en uv. Numera blir det ingen sådan skruv.
    Kroppshyddan börjar allt mer ta formen av en veteran, ett ömtåligt, musealt tillkortakommet föremål. Allt svagare muskler är trist att tampas med. Även vissa ringmuskler ställer till förtret.
    Det är i stort sett bara att bita ihop (med de tandstumpar som återstår).

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen