Om "PaulThomas"

Jag är en händig man. Gillar att renovera hus. Efter en 25-årig grafikerbana blev jag plötsligt trappsnickare. Därefter jobbade jag som metallarbetare, informatör, vaktmästare och kvalitetskontrollant. Men egentligen är jag ju tecknare sen barnsben. På tal om barnsben, har barnbarn som är nåt alldeles extra! Har haft (och renoverat) gårdar och fritidshus i Småland, Gästrikland och nu Hälsingland. När arbetsmarknaden inte längre efterfrågade mina tjänster dunsade DEN STORA FRIHETEN över mig. När jag i mitt anletes svett bygger hus arbetar jag med äldre beprövad teknik för att skapa sparsmakad trevnad.

Mitt första jobb

Skrevs 2019-10-21, 10:09 av PaulThomas

Förr började många arbeta tidigt. Flera av mina klasskamrater hade redan prövat på som springschas eller att resa upp käglor i bowlinghallen.

Vid femton/sextonårsåldern tog farsan med mig till sitt arbete. Dagens Nyheter/Expressen i Klarakvarteren. Han jobbade på sätteriet som handsättare. Efter några okomplicerade ord mellan far och faktorn var jag anställd. Lönen var hela 75 kronor i veckan som utdelades i små styva kuvert.

Sätteriet upptog i stort sett hela våningsplanet en trappa upp. Detta var under den så kallade blytiden. Då gjordes tryckta alster på ett helt annat sätt. Sättmaskinerna rasslade och gjorde varje rad i tidningsspalten. Blyraderna  gavs upphöjda, bakvända ord. Där lärde man sig snart att läsa baklänges. De upphöjda bokstäverna infärgades med svärta och ett papper pressades mot dem. På så vis skapades korrekturavdragen.

Inte en enda stol fanns i sätteriet. Hela huset doftade av trycksvärta. Det gällde att se upp för de enormt tunga och stora pappersrullarna som lastades in och makligt rörde sig vid ingången.

Vi var några grabbar som skötte korrekturavdragen. Dessa avtryck genomlästes av korrekturläsarna som rödmarkerade önskvärda ändringar. Rummet med korr-läsare var ofta så fullt med tomflaskor att vi fick bruka en smal gångstig mellan dem.

Dessutom rullade vi iväg små malmvagnar, liknande de som far till Narvik med järnmalm. I vagnarna fanns blyspill som redan använts till tidningsframställningen. Detta skulle skrotas och omsmältas till nytt bly. Det nya blyet göts till avlånga tackor som hängdes delvis nedsänkta i en smältgryta som ingick i sättmaskinen.

Jobbet var skoj och fler unga krafter behövdes. Några av mina kompisar från södra förorterna ställde upp. Trots den fnuttiga lönen kände jag mig ”ekonomiskt oberoende” vid lönetillfället.

Själv körde jag moppe till arbetet varje dag året om. Pappa cyklade sommartid.

Mycket hände under min tid på kvällstidningen. Expressen skulle verkligen vara vass och aktuell! Runt 1957 sågs många intressanta redaktörer i sätteriet. Carl-Adam Nycop var med från starten 1944. Där sågs även Ivar Harrie chefred, Edvard Matz, Sigge Ågren och Kid Severin. Många fler kändisar och doldisar skymtade förbi då de ofta ville se ”sin” sida skapas.

När tidningen skulle ut var det full fart och nervös stämning. I mellantiderna betydligt lugnare. Då spelade gubbarna kort och smuttade på sitt brännvin i omklädningsrummet. Trötta gubbar fanns ofta sovande i makulaturrummet. Där slängdes tidningspappret in medan allt ställdes in för att bli en läsvärd produkt. Åtskilliga ton av misslyckade tidningar åstadkoms varje vecka.

På lunchen gick vi ofta ner till Tegelbackens fik och smaskade på milkshakes. En byggnad på Tegelbacken kallades Tystra Mari som innehöll systembolaget. Dit skickades den enda vuxne som inte drack för att köpa sprit. Han hette Josef och var lite av en minnesmästare.

Ibland skulle någon annons även förekomma i Aftonbladet. Då fick man springa över dit och lämna annonsen. Där var ostädat, mycket mörkt och svårt att famla sig fram. Fulla och trötta gubbar låg på det stampade jordgolvet och söp eller tuggade på en korvsnutt. Ett riktigt obehagligt och lite skrämmande ställe tyckte vi pojkar.

Romantiken i de gamla Klarakvarteren fanns säkert men var ordentligt marinerad i alkoholångor.

Med tiden skaffade många typografer bil vilket orsakade körkortsindragningar och vistelse på de torkar som bjöds. Vi ungdomar erbjöds utbildning på DNs lärlingsskola. Vissa klarade de omfattande testerna och kunde så småningom kalla sig ”typer.”

En man från banken introducerade oss i lönesparande. Tio procent drogs av lönen varje vecka. Detta sparande blev ett lyckoskott när sedan hem och familj skulle bildas.

 

Kommentarer

  1. silverladynsilverladyn

    Tack PT för att du delar med dig av sånt du varit med om. För min del tycker jag att det är intressant att få ta del av andras levnadsminnen. Hoppas flera av Silvers medlemmar följer efter. Har man levt i så många år som de flesta av oss gjort borde det finnas ett stort utbud av levnadsminnen som man kan dela med sig av till oss andra.

  2. bebebebe

    Trevligt att höra om livet på en gammal tidningsredaktion/tryckeri. Jag minns fortfarande när jag i forntiden fick besöka Parajetts tryckeri i Landskrona med alla deras blymaskiner och fick mitt namn som blystämpel. Eller var det på Landskronaposten?

    Jag undrar om Du fick några skador av blymiljön. Jag kommer ihåg lukten fortfarande.

  3. PaulThomasPaulThomas Inläggsförfattare

    Nej några skador från blyet har jag inte märkt. Den dryckesliberala miljön påverkade nog inte heller så mycket även om åtskilliga billiga flaskor rödtjut slunkit ner.
    Rödvinsvänstern var självfallet en diskussionsklubb för oss världspolitiskt intresserade. Vietnamkriget lockade till demonstrationer och protester. Rökte gjorde vi nästan allihop också. Numera är vi nog betydligt beskedligare. Och vi som kunde sluta röka lever fortfarande!

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen