Om "PaulThomas"

Jag är en händig man. Gillar att renovera hus. Efter en 25-årig grafikerbana blev jag plötsligt trappsnickare. Därefter jobbade jag som diamantslipare, metallarbetare, informatör, vaktmästare och kvalitetskontrollant. Men egentligen är jag ju tecknare sen barnsben. På tal om barnsben, har barnbarn som är nåt alldeles extra! Har haft (och renoverat) gårdar och fritidshus i Småland, Gästrikland och nu Hälsingland. När arbetsmarknaden inte längre efterfrågade mina tjänster dunsade DEN STORA FRIHETEN över mig. När jag i mitt anletes svett bygger hus, väggar och golv, arbetar jag med äldre beprövad teknik för att skapa sparsmakad trevnad.

Medan ugglan hoar

Skrevs 2017-10-09, 15:21 av PaulThomas

Nätterna igenom och långt fram på morgonkröken hoar ugglan i grannskapet. När jag sitter vid datorn i tidig morgongryning hör jag den och även andra ugglor som svarar.

Mitt historiska intresse har vaknat. Under skoltiden var jag måttligt road av alla vidriga kungar. Men när min nyblivna gymnasikcoach talade om den K-märkta vägen väcktes mitt intresse. Vägen mellan Norrala och Söderala lär vara en av de äldsta dokumenterade vägar i Sverige! Den ligger på gångavstånd härifrån. Klart man blir fnoskig! Carl von Linné har färdats på denna väg. En galgbacke finns dessutom utmed vägen. Där en och annan blivit halshuggen och bränd. Fantasin skenar lätt iväg.

Staffan hade god hand med hästar. Fick jobb hos bonden Tord i Mårdäng. Att förkunna Herrens ord var dock hans kall. Hans rungande mission retade ofta åtskilliga hedningar i trakten. I mitten av tusentalet var hälsingefolket inte särskilt mottagliga för kristen predikan.

De slogo därför ihjäl Staffan Stalledräng i Ödmårdens skogsområde. Han lades på sin häst. ”Där hästen stannar begraver vi honom”. Vid Norrala kyrka stannade hästen och här ligger han begraven. Då Staffan insåg sitt öde uttalade han att en stupa må resas över graven hans. Den gjordes av timmer. Av vidskeplighet och respekt byggdes liksom en stuga över platsen. Förutsägelsen var också att tredje gången stupan rasar är världens undergång nära. Då den rasat ett par gånger är den numera av sten uppbyggd.

När jag passerar kikar jag med vederbörlig vördnad på Staffan Stalledrängs sista viloplats. Den ligger på gångavstånd härifrån.

staffan2

Kommentarer

  1. AmandaAmanda

    Ja, är det inte märkligt hur historien smyger sig närmare när man har ett historiskt minnesmärke intill sig. Som när jag satt i våras i Skara domkyrka, en kväll, i en bekväm stol (det finns sådana utplacerade lite längre bak i kyrkan) och stirrade på en av de stora pelarna. Tänkte på hur länge sedan det var som kyrkan byggdes och vad som hänt sedan dess. Det blir som mycket mer påtagligt allting.

  2. gunillagogunillago

    ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna..”. Vad ska man tacka för när det gäller denne Staffan?
    Är uppvuxen vid en galgbacke som var en underbar lekplats med vårens backsippor och vinterns snöbacke. Visst funderar man på vad som hände där. Backen upp (eller ner mot staden) som kallades ”Flaxtrabacken” och allt omkring denna forntida ödesplats.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen