Om "Ingria"

Jag är en kvinna, född fyrtio, bosatt i Östergötland. Arbetar med integration. Har varit god man i två år och har kurser i svenska. Är medlem i IM (Individuell Människohjälp) sedan många år och håller i ett integrationsprojekt där. Har sedan pensioneringen skrivit fem böcker, bland annat om Ryssland, att vara gammal, om livets värden och om integration. Läser mycket. Hoppas kunna får några goda vänner via Silvergenerationen. Med bästa hälsning från Ingria

Vad är bildning

Skrevs 2018-02-10, 09:04 av Ingria

Jag vet inte om ni brukar titta på idévärlden på teve 2 söndagar. Förra gången pratade Lena Andersson om vad som är bildning utifrån vår uppfattning om huruvida vi anser det viktigare med känslouppleverlser än med det rationella tänkandet. Båda är naturligtvis viktiga i vårt dagliga liv, men det finns kanske en risk för att vi låter känslan styra oss mer än förnuftet.

När vi blir riktigt upprörda eller riktigt arga – är det inte då rätt att låta känslan styra? Jag har väldigt lätt för att vilja reagera direkt på och med den ilska jag känner kommer till uttryck i mig. Jag kan till exempel skriva upprörda mejl till personer som är involverade i saken det gäller. Ibland ångrar jag mig. Min argumentation var inte särskilt knivskarp i det känsloläge jag befann mig i. Det är för mig ibland ett dilemma. Jag vill reagera direkt, men jag vet att resultatet skulle bli ett annat om jag väntade en dag.

Detta i situationer när jag blir arg eller upprörd. Men man kan ju reagera med känslan i stället för förnuftet också i situationer som inte innehåller så mycket laddning just för ens eget vidkommande. Vad är viktigast? Att agera utifrån vad man känner eller utifrån vad förnuftet säger till en? Har vi kanske blivit mer känslomänniskor än rationellt tänkande individer? Visst hör vi ofta människor uttrycka att ”de känner att …”. Det färgar ju också vårt språkbruk. Vi tror oss uttrycka en känsla när vi i själva verket uttrycker en åsikt eller ett tänkande: ”Jag känner att vi inte kan mötas.” ”Jag känner att det är dags att gå.”  ”Jag känner mig missförstådd.” Varken möten, tid eller missförstånd är känslor, och ändå tror vi oss uttrycka just känslor. Så kanske har vi förskjutit vår bild av vad en känsla är och vad rationellt tyckande och tänkande år? Eller …? Undrar Ingria.

Kommentarer

  1. gunillagogunillago

    ”Att känna efter” är ju ett uttryck som beskriver att vi utifrån vår omedelbara och intuitiva reaktion tar ett beslut. Vad är rationellt tänkande? ”För eller emot”-tänket är väl inte alltid så särskilt rationellt? Det bygger ju också på viss känslomässig reaktion, men också din inre vilja i takt med den, och det är ju din subjektiva uppfattning. Är vi människor så rationella? Ofta skapar vi vår uppfattning utifrån vår sociala omgivning.

  2. bebebebe

    Jo. Jag försöker lyssna på söndagens kulturprogram även om jag normalt upplever dem som väldigt sega och sömngivande. Speciellt Lena Andersson tycker jag är intressant även om hon har en beklaglig förmåga att dölja det väsentliga hon vill ha sagt i försåtligt neutrala ordmassor. Just det program Du talade om missade jag nog alternativt uppfattade jag inte känsloaspekten Du beskriver.

    Själv håller jag med Dig ? om att information som inte väcker känslor är relativt ointressanta. När känslorna slår till brukar jag dock vänta en tid innan jag reagerar, dels för att få upplevelsen att tränga in,dels för att se om jag kan försvara mitt tyckande. Det är också ofta väldigt svårt att formulera sig på ett sätt som har förutsättningar att få fram till en annan människa. EN formulering måste dels vara korrekt, dels även riktad till mottagarens känslor. Och dessutom måste man vara klar över vad man vill med sitt inlägg. Denna eftertänksamhet är inte i harmoni med min natur, men missförståndens historia har trots allt fått konsekvenser. Eftertänksamhet och spontanbrist är tyvärr kopplade och spontanitetsbrist och tråkighet sängkamrater.

    Men kanske skall man prioritera känslolivet framför intellektet.Intellektet är kanske inte alltid så förståndigt som man initiellt ofta tycker.Dessutom är känsloliv roligare. Lycka till!

  3. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Måste nog erkänna att jag är väldigt ambivalent. Trots att jag framför allt är språkmänniska, älskar jag teknik och det innebär att jag också fängslas av den kunskap som jag har tillgång till när människan utvecklar sitt intellekt. Samtidigt tycker jag verkligen att känslor är viktiga, att man ska bejaka dem och bemöta de känslouttryck man konfronteras med. För det verkligt intressanta med känslor är att de inte kan ifrågasättas. Jag kan t ex aldrig säga till någon människa att hon tänker fel, för känslor bara ÄR. Däremot kan jag ifrågasätta de åsikter och erfarenheter som kan ha skapat känslan.

    Vart vill jag nu komma? Jo, jag tror inte jag vill prioritera känslolivet före intellektet. Det skulle kunna föra oss ut på lösan sand i form av t ex new age-tänkande eller annat tänkande som ställer sig i vägen för förnuftet Jag tror vi behöver odla vår intelligens. Vi behöver vara förnuftiga och ibland hålla känslorna stången. Vi måste också kunna tvivla, och ifrågasätta och känslor är i detta kontraproduktiva. Men i vår kontakt med varandra är vårt känsloregister väldigt viktigt. Lyhördhet gentemot känslor är minst lika viktig som lyhördhet mot den kunskap vi erbjuds. Jag är inte övertygad om att all kunskap bygger på rationalitet, men om vi inte översvämmas av vårt känsloliv, har vi förmodligen lättare att bedöma det rationella eller icke rationella. Menar Ingria

  4. Elvira37Elvira37

    Så sa alltid min pappa, men det förutsätter i alla fall att vi lärt oss en massa så att vi har någonting att glömma bort.
    Känsla och förnuft måste väl samverka och det ena är väl inte viktigare än det andra? Bara känsla kan ju gå alldeles på tok och att alltid handla förnuftigt är ju inte roligt, men man bör väl veta vad det är som styr vid varje tillfälle och vara villig att ta konsekvenserna?
    Du skriver att ….kan föra oss ut på lösan sand i form av t ex new age-tänkande eller annat tänkande som ställer sig i vägen för förnuftet. Anser du att andlighet generellt ställer sig i vägen för förnuftet? Jag tycker precis tvärtom att andligt tänkande behövs för att leva ett fullödigt liv och behöver absolut inte hindra sunt förnuft….

  5. IngriaIngria Inläggsförfattare

    För mig är det en enorm skillnad på new-age och andlighet! New-age är en mänsklig skapelse av individer som tror att de har svar på, för människan, centrala frågor. De har hittat på en skapare som de kallar intelligent design och de vill övertyga oss om att stjärnornas och planeternas lägen när jag föddes, avgör min framtid m m. Allt skapat/påhittat av människor.

    Andlighet är ingen skapelse, det är en känsla, en erfarenhet, en gåta. Några säger sig känna den inom sig, men de accepterar att de inte vet vad det är. Andlighet är det område inom vetenskapen som är okänt för oss. Den är mystik och ibland träffar den det djupaste inom oss. Vi kan skapa bilder av denna mystik, men innerst inne vet vi, att egentligen vet vi inte… Men vi accepterar att leva med den okunskapen. New-age-rörelsen däremot godtar inte okunskap om det vi inte vet. De konstruerar svar och lever utifrån dem.

    Nej, andlighet står inte i vägen för förnuftet. För mig är andlighet det som finns utanför förnuftets gräns. Kanske vidgas den gränsen någon gång, kanske för mig, kanske för människorna efter mig.
    Tänker Ingria

  6. vetgirigvetgirig

    Inte kan man väl dra likhetstecken mellan andlighet och sunt förnuft!
    Sunt förnuft fås av mycken erfarenhet, även av att ha läst och lärt mycket.
    Andlighet vad är det? Är det inte det samma som själslig stor känslighet?
    En del påstår sig vara andliga, och det på grund av att ha satt tilltro till religiösa floskler.
    Jag påstår mig vara religiös i bemärkelsen att jag tror att Darwin haft mycket hjälp av ett högre väsen vid sin evolution. Är jag andlig då, eller tänker jag rationellt?

  7. Elvira37Elvira37

    Förstår vad du menar med New Age och där håller jag med dig. Allt detta med självhjälpsböcker, affirmationer för en bättre prestation och mindfulness – ökad hälsa åstadkommen på 30 minuter.
    Jag anser dock att andlighet och forskning om vad som kan uppnås med långvarig meditation inte står i motsats till förnuft eller känsla. Vi känner väl alla till Dalai Lama och visst accepterar han forskning och visst är han förnuftig och visst är han andlig. Jag menar alltså att det ena utesluter inte det andra.
    Själv har jag mediterat (TM) sedan 1974 och anser att det är en andlig sysselsättning, men jag anser också att jag står med båda fötterna på jorden och ofta är rätt förnuftig även om jag av läggning och DNA kanske är mera känslostyrd. Om vi talar om intellekt och känsla, tycker nog jag att tro också är en faktor att räkna med, när det gäller vårt handlande.

  8. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Tron är viktig för många människor och jag försöker alltid respektera människor som tror. Vet att tron kan hjälpa människan i livet och hjälpa henne att lämna livet. Jag ser tron som en utlöpare av andlighet som för den troende är tillräcklig. Men för mig räcker det inte. Andligheten för mig är större än tron, kanske för att jag har svårt att ta till mig en andlighet som har sin grund i människors utsagor.

    Tro och vetenskap är ett ständigt debattämne, och oftast handlar det om vetenskap contra tro på en högre makt. Den mänskliga kroppen hör till vetenskapens område, men genom hjärnan (som också är en vetenskapens skapelse) kan jag komma i kontakt med områden utanför vetenskapen. Och jag fascineras både av det som är möjligt att förklara, och det som ingen människa kan förklara. Kan tänka mig att man genom TM kan komma i kontakt med detta okända fält. Det handlar för mig att lyssna inåt och det kan man göra på flera sätt. En reflektion från Ingria.

  9. Elvira37Elvira37

    Det där har min syster och jag diskuterat i alla år! Hon var medlem i ”Humanisterna” och pratade just i termer av vetenskap kontra tro. Jag hävdade hela tiden att även en icke-tro är en tro, vilket hon först efter många år accepterade och avslutade sitt medlemskap. Tro och insikt är dock två olika tillstånd, som också har med andlighet att göra i någon mån, men också med vetenskap att göra. Vi tror ju på hjärnforskarna, men vi har ju faktiskt inte en aning om ifall deras forskning leder till bättre kunskap förrän vi kan titta i backspegeln. Vi måste använda vår tro i alla möjliga sammanhang för att fatta kloka beslut. Bara en sådan enkel sak som att läsa en bruksanvisning. Vi förstår inte alls hur prylen fungerar men vi utgår ifrån att den som skrivit bruksanvisningen kan sin sak. Vi saknar t.o.m. möjlighet att förstå det mesta i vår omgivning, utan vi måste tro på dem som vi tror vet bättre.

  10. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Intressant inlägg, Elvira. Det är helt sant det du skriver, men vi är så vana att hänföra tro till religion att vi inte tänker på att vi tror hela tiden. Och egentligen liknar ju den sortens tro till viss del religiös tro genom att vi tänker oss att något gott kommer ut av det vi väljer att tro på. Och att vi i båda fallen egentligen inte förstår, men ändå tror. Kort från Ingria

  11. TatluserTatluser

    När jag växte upp i slutet av trettiotalet och början av fyrtiotalet brukade jag sitta diskret och lyssna på vuxnas samtal vid släktkalas och kafferep och då fastnade jag för berättelserna om folk som inte hade eller som hade bildning och så diskuterades vad som menades med detta. Det jag präglades av i dessa diskussioner var att det gällde att vara påläst inom de områden som man befann sig i vid olika tillfällen och veta vad som gällde både gällande lag och aktiviteter både socialt och yrkesmässigt, betedde man sig fel i något sammanhang kunde det anses som brist i bildning. Som berättelsen om mannen som vrålkörde till kvarnen med dubbelspann och full last med råg så när han stannade utanför kvarnen dröp hästarna av svett och den ena hästen försökte lägga sig ner, körsvennen var enligt omdömet genuint obildad, så bär man sig inte åt, därmed menade de (som diskuterade) att har man inte korrekta kunskaper så är det lätt att inte begripa var gränsen går för vad som är rätt och fel i given situation och då kan andra motiv och känslor ta över. – Denna definition av bildning har följt mig genom åren. Detta exempel från alla berättelser få räcka för denna gång.

  12. vetgirigvetgirig

    Det frågas efter vad som betraktas vara bildning, Är det att kunna mycket om litet, eller är det att kunna litet om mycket? Eller är det att kunna sköta sig i sociala sammanhang, inte chocka och förarga människor runt en. Inte som jag svära och gorma, snusa ned sängkläder och vara allmänt grovhuggen i talet.
    Tala om för mig hur jag ska ”behava” mig för att vara ”bildad” nog!

  13. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Ja, vad är egentligen bildning? Själv förknippar jag ordet starkt med utbildning, men också med kunnande. Att, som du Tatluser skriver, känna till resultatet av ett visst handlande. Du nämner också korrekt socialt beteende och nåväl – kanske är man ganska bildad om man vet hur man bör uppträda bland folk. Men för mig är nog ändå uppträdande ett bildningens gränsområde. Fast jag skulle förmodligen ändå tycka att en ohyfsad person var mindre bildad än en korrekt dito, även om båda var lika välutbildade för övrigt. Och då kommer vi in på Vetgirigs fråga huruvida man kan vara bildad, även om man svär och är allmänt grovhuggen. Beror inte det på vad saken gäller? Visst får väl en bildad person ryta ifrån och dra en och annan svordom? Jag reagerar ibland på hur jag blir behandlad som varande 77 år. Märker jag tendenser till ålderism eller infantilisering så biter jag som regel ifrån rejält, både på nätet och face to face. Känner mig inte särskilt obildad för det! Sen kan ju olika personer ha olika uppfattningar om huruvida man är bildad eller inte. Vem avgör egentligen det? Jag eller de runt omkring mig? Undrar Ingria.

  14. vetgirigvetgirig

    Många av kommentarerna här i Ingrias inlägg är djuplodande och fyllda med vad många andra kallar för metaforiska floskler. Är man bildad om man är så pass slängd i det svenska språket att man förmår skriva på det viset? Själv gillar jag ( vad kallas det) jo ”stenskriftspråk” tror jag.
    Att förklara sig förståeligt för läsare med så få ord som möjligt.
    Min mening är absolut inte att reta någon!

  15. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Det kan vara svårt att med typ stenskriftsspråk förmedla sig förståeligt. Om jag vill bli förstådd så bör inte det jag skriver kräva för mycket gissande hos läsaren. Det rumphugger kommunikationen. Tycker Ingria

  16. TatluserTatluser

    Här ytterligaren en berättelser från en diskussion vid dåtidens släktkalas (enligt ovan, alltså för c:a åttio år sedan), det var den högutbildade farbror S, alltid respekterad av de övriga, han ansåg att bildning var att ha goda kunskaper i varje given situation i de vardagliga händelserna och de sociala situationerna, men givetvis existerar olika kravnivåer på bildning beroende på i vilka miljöer och verksamheter man befinner sig. Som exempel, det hade troligen inte i de ovan beskrivna festmiljöerna setts särskilt förmildrande om jag som vuxen kommit i långbyxor och lågklackade skor, jag hade säkert ansetts obildad och sunkig, att förstöra den fina atmosfären på sådant sätt. Dock inte att förglömma tid och utveckling förändrar krav på kunskaper och anpassning till livsmiljön.

  17. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Hej Tatluser, jag tänker på hur rätt det är, det du skriver: … det existerar olika kravnivåer på bildning beroende på vilka miljöer och verksamheter man befinner sig i… Jag tror det är precis så. I en strikt akademisk miljö bör man förmodligen ha god skolbakgrund, medan man i sociala situationer kanske mer tänker på klädsel och uppförande. Detta likväl grovt skissat. Så frågan jag ställde mig för några gånger sedan återkommer: Vem avgör vad som är bildning? Jag eller omgivningen? Vems åsikter väger tyngst i ärendet? Från en bildad (?) Ingria

  18. Elvira37Elvira37

    Det är väl jag som bestämmer vad jag menar med ”bildning”. Så tycker jag och då ska man inte glömma att det finns ”ett hjärtats bildning”, som den som inte ens är läs- och skrivkunnig, kan ha.
    För egen del skulle jag nog definiera bildning, som har nämnts här förut: Det är det man kan när man har glömt bort vad man lärt sig Kanske med andra ord: det man på djupet tagit till sig av det man läst och hört och upplevt, som på något sätt förenats med ens personlighet.
    (Många akademiker, som är mycket bokligt bildade kan uppföra sig mycket obildat, som jag ser det.)

  19. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Ord är intressanta. Vi har i många kommentarer nu diskuterat ordet bildning. Så vad innebär ordet? Något svar kommer vi aldrig fram till, därför att svaret är beroende av den som formulerar det. Vetgirig vill ha med empati i sin formulering. Jag är inte säker på att en del som menar sig ha hög utbildning tycker att det hör till begreppet bildning. Så ordet studsar tillbaka. Och så är det ju med många av våra ord. Att någon försöker förklara vad ordet betyder, men alla ställer sig inte bakom förklaringen. En del vill utvidga definitionen, en del vill krympa den.

    Har det då inget värde i att diskutera ett ord som t ex bildning? Visst har det det? Jag kan få en djupare förståelse för ordet. Jag kanske börjar omformulera mig om det. Jag kanske blir överraskad över ordet är så innehållsrikt …. Så visst är det intressant med ord!

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen