Om "Ingria" och bloggen

När jag fyllt 50 tänkte jag, att jag förmodligen levt halva mitt liv. Tanken överföll mig och för en tid fångades jag av den nästan dagligen, men sedan falnade den och jag fortsatte livet som tidigare. Sen fyllde jag 75 och då anmälde sig en ny tanke: Även om jag skulle få möjlighet att bli hundra år, så återstår bara 25 år. Och 25 år går relativt fort. Sen är det oåterkalleligen slut, åtminstone ganska snart därefter.

Detta har lett till att jag mer och mer börjat tänka på vad ett liv egentligen är, och då menar jag INTE själva livsvärdet för det är lika stort för alla. Jag tänker på innehållet i livet. Det här betyder inte, att jag inte fortsätter att vara aktiv, eller att jag struntar i dagen som är. Men samtidigt kommer tankarna om vad innehållet i ett liv är. I mitt eget liv och i andras liv. Jag frågar mig om det går att säga att allas livsinnehåll har samma värde eller kvalitet? Missförstå mig nu inte! Vad jag menar är: En del människor tycks mig ha levt så rika liv, fulla av vänner, barn, barnbarn, aktiviteter, upplevelser … Andras liv har sett ganska annorlunda ut. Man har haft några få vänner men mestadels firat sina helger och somrar i ensamhet. Man har arbetat år ut och år in på samma arbetsplats, bott hela sitt liv på samma ort, kanske till och med i samma lägenhet. Någon sa till mig för en tid sedan att liv kan se ut på många sätt och det ena är lika mycket rätt som det andra. Men jag ställer mig tvekande. Vi möter ju ibland människor som är bittra över sitt liv, som önskar det hade utvecklats på annat sätt. Visst värderar väl de sina liv på ett mindre positivt sätt, än de som känner sig helt tillfreds med sina decennier? Tänker jag. Men när den tanken slår rot i mig, kommer en annan tanke i vägen: Människan har ju ett val. Vi gör val alltifrån vår barndom, först små naiva val, sedan allt mer sofistikerade. Vi har både lätta val och svåra val att göra, men till syvende og sist väljer vi ändå. Så mitt liv är väl en sammanfattning av mina val? Varför då alls ifrågasätta eller värdera? Jag måste ju stå för de val jag gjort och i de valen bör också ligga ett värde, även om det värdet kan vara dolt. Och i så måtto måste väl innehållet i alla liv ha samma kvalitet och värde. Eller …?

Vågar jag verkligen starta en tråd om flyktingskap och integration? Har vi inte redan diskuterat det ”till förbannelse”? Men varför känner jag min likväl så rådvill? Varför tänker jag så mycket på vad vi ska göra med dessa människor som lämnade allt för att söka sig ett bättre liv. Kanske ett värdigare liv, och ett rikare liv, men framför allt ett liv utan död. Och det var många som kom hit. 163 000 var de visst 2015 och över 30 000 var barn utan föräldrar. Nu är inte alla kvar, vi har skickat tillbaka en hel del av dem, och idag räknar vi inte längre de asylsökande i hundratusental. Men de flesta från 2015 är trots allt kvar och deras vistelse här skapar frågor. Låt mig få uttrycka några av mina?

1) I medierna sägs det att Sverige behöver cirka 100 000 nya arbetare varje år. Till vården, skolan, polisen, industrin, handeln … De arbetslösa vi idag har räcker inte till. Vore det då inte bra att låta fler få stanna. Utbilda dem, använda dem som arbetskraft i stället för att till varje pris skicka tillbaka dem?

2) Hur kommer det sig att nästan alla ensamkommande barn skrivs upp i ålder? Jag har i två år varit god man för en kille som ser ut som 14-15 år, och själv säger att han är 16. Nej, 18 säger Migrationsverket med stöd av Medicinalstyrelsen. Killen kan inte förstå det. Varför skulle hans föräldrar ha ljugit när de år för år berättade hur gammal han var? Som 13-årig började han försörja familjen. Det hade varit en klar fördel för föräldrarna om han varit 17-18. Då hade han dragit hem mera pengar. Jag vet. Det finns de som ljugit om sin ålder, helt klart. Men varför skriver man upp nästan alla, hur barnsliga de än ser ut? Är svaret verkligen: Det är en politisk åldersuppskrivning. För år man 18 kan man utvisas.

3) I teve får vi reportage om att 30 personer här, och 40 personer där, har dödats i terrorattacker av något slag. Nästan dagligen kommer rapporterna. Likafullt utvisar vi dessa ”barn-vuxna”. Det går att flyga till Kabul och det går att bo på annan ort än där.  Men själva aktar vi oss för att åka dit eller att arbeta där. Varför skickar vi då dit av de inhemska?

4 Kriminaliteten ökar med de utlandsfödda. Förmodligen är det helt rätt. En mycket stor del av de intagna i fängelser och personer som ställs inför domstol kommer från annat land. Men varför väljer så många av oss tro att utlandsfödda i gemen sannolikt kommer att bli föremål för kriminalvården?

5 Vad menar vi med integration? Hur svenska ska de bli, de här utlandsfödda? Vad är rimligt att de får behålla av sin kultur? Integration i min modell betyder att 1+1=3. Vi är alltså också en del i integrationen, men vilka integrationsinsatser krävs av oss som redan bor här?

Detta är några av mina frågor. Jag skulle så gärna vilja få dem belysta, för de är så komplexa. Så hjälp mig. Ber Ingria

Jag vet inte om ni brukar titta på idévärlden på teve 2 söndagar. Förra gången pratade Lena Andersson om vad som är bildning utifrån vår uppfattning om huruvida vi anser det viktigare med känslouppleverlser än med det rationella tänkandet. Båda är naturligtvis viktiga i vårt dagliga liv, men det finns kanske en risk för att vi låter känslan styra oss mer än förnuftet.

När vi blir riktigt upprörda eller riktigt arga – är det inte då rätt att låta känslan styra? Jag har väldigt lätt för att vilja reagera direkt på och med den ilska jag känner kommer till uttryck i mig. Jag kan till exempel skriva upprörda mejl till personer som är involverade i saken det gäller. Ibland ångrar jag mig. Min argumentation var inte särskilt knivskarp i det känsloläge jag befann mig i. Det är för mig ibland ett dilemma. Jag vill reagera direkt, men jag vet att resultatet skulle bli ett annat om jag väntade en dag.

Detta i situationer när jag blir arg eller upprörd. Men man kan ju reagera med känslan i stället för förnuftet också i situationer som inte innehåller så mycket laddning just för ens eget vidkommande. Vad är viktigast? Att agera utifrån vad man känner eller utifrån vad förnuftet säger till en? Har vi kanske blivit mer känslomänniskor än rationellt tänkande individer? Visst hör vi ofta människor uttrycka att ”de känner att …”. Det färgar ju också vårt språkbruk. Vi tror oss uttrycka en känsla när vi i själva verket uttrycker en åsikt eller ett tänkande: ”Jag känner att vi inte kan mötas.” ”Jag känner att det är dags att gå.”  ”Jag känner mig missförstådd.” Varken möten, tid eller missförstånd är känslor, och ändå tror vi oss uttrycka just känslor. Så kanske har vi förskjutit vår bild av vad en känsla är och vad rationellt tyckande och tänkande år? Eller …? Undrar Ingria.

Egentligen vet jag inte riktigt hur det här med bloggen fungerar. Är så pass ny på Silvergen. Hur som helst, varför inte testa?

Det finns så många ämnen som fascinerar mig. Helst skulle jag vilja sitta med en grupp och prata, men kanske går det att samtala  också i en blogg. Ett ämne som ofta återkommer för mig är drivkraft.  Jag tycker det ordet följer människan från vagga till grav. Det behövs drivkraft för att leva och jag tänker att vi ständigt bär  den kraften inom oss. Men vi kan också få drivkraft utifrån. Jag har i två år varit god man för en afghansk pojke. Det går inte att undgå funderingar på vad som driver människor från andra länder att lämna allt. Visst: Ingen vill dö, och alla hoppas vi på något bättre. Ändå tänker jag att det måste vara en så stark kraft som får dem att ta steget. Att våga sätta sig i en liten båt med kanske 100 personer fast båten är tänkt för 50. Att veta att man kan dö, men ändå vilja göra det! Jag undrar om min egen drivkraft skulle räcka till det detta. Sen kommer man till ett land som egentligen inte vill ha en, och drivkraften måste åter hittas, nu för kampen att stanna. Min unge myndling kom till ett stadium då kraften tog slut. Han försökte ta sitt liv men räddades. Då var det andras drivkraft som måste föra honom tillbaka till livet, ge honom hoppet tillbaka.

Så jag tänker att jag livet igenom, både måste ta i anspråk min egen drivkraft, men också kunna lita på att andra är villiga att använda sin. Vår drivkraft får oss att ta fantastiska initiativ rörande vårt eget liv. En del av oss är djärva i att utnyttja sin kraft, andra mer försiktiga. Men vi har alla den här kraften inom oss. Hur medvetna är vi om den? Inser vi vad den gör med oss? Och vad vi kan göra med den? / Ingria

Hej silvergenare!
Jag tänker ganska ofta på värden i livet. När man som jag blivit 77 år, blir man medveten om att så där väldigt många år är nog inte kvar för en. Ibland fantiserar jag om hur det blir att inte finnas längre. Ingen särskilt skrämmande fantasi, men väl sorgesam. Och de år man ändå har kvar – det kan ju faktiskt vara 20 om livet är välvilligt inställt till just den egna personen – ja, de åren vill åtminstone jag helst fylla med väsentligheter. Men vad är då en väsentlighet för mig och för andra? För mig är en att få diskutera vad som med åren blivit viktigast i livet. Barn eller vänner? Vilka aktiviteter har blivit pärlor? Vad har jag sållat bort genom åren?

Jag skulle vilja ha ett filosofiskt forum för att dryfta det som med åren  blivit viktigt, för mig och andra. Var ska jag hitta ett sådant? Någon som har någon idé? Ingria