Om "Stam Renrew"

xxxx

s/s BYLGIA – historien om en liten älvångare, Kapitel 3

Skrevs 2008-08-21, 14:53 av Stam Renrew


BYLGIA vid Mohns lastageplats i Deje 1909. Det äldsta kända fotot av fartyget i sitt originalskick. Negativer fann jag av en händelse bland farfar Oscars glasplåtar och negativ. Det var omärkt och hårt sammanrullat. Emellertid lyckades Bengt Stjernlöf med hjälp av Värmlands Museums fototekniker att få fram en kopia från negativet. För om BYLGIA ligger en av "flatlössen", pråmarna som användes vid älvtransporterna. Att döma av de uppriggade soltaken är det en utfärd med passagerare. (Foto: Oscar Werner)

Min farfar, Oscar Werner föddes i Karlstad den 20 oktober 1871, som son till sjökaptenen Olof Andersson (1834-1894), befälhavare på s/s BYLGIA. Han blev själv civilingenjör med järnvägsbyggande som yrke. Major vid Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren.
Så småningom SJs Förste Baningenjör och ledamot av Järnvägsstyrelsen.
Han fick ansvar för SJs deltagande vid världsutställningar och internationella mässor. Kallades av sin måg Tom Björklund i dennes digra lunta om Svensk Reklam, för Sveriges Reklamchef efter att bl.a. ha låtit mågen (som då var NKs vice VD) för första gången flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till Sveriges monter på världsutställningen i New York 1939.
Till slut fullföljde han ett ambitiöst insamlingsprogram för järnvägsmateriel, han länge drivit inom SJ genom att grundlägga Sveriges Järnvägsmuseum och bli dess förste föreståndare fram till sin pensionering.

Farfar Oscar skrev på ålderns höst ner sina barndomsminnen för barn och barnbarn. Här återger jag kapitlet om en färd med ångbogseraren BYLGIA i slutet av 1800-talet.

På lusttur med BYLGIA, Deje-Munkfors


BYLGIAs trad

Följ mig på en färd, en lusttur med BYLGIA från Mohns lastageplats vid Deje uppför Klarälven till Munkfors. Det är en vacker sommardag och vi har kommit till Deje järnvägsstation med tåg från Karlstad. Solen står i middagshöjd när vi gå den korta vackra vägen från stationen till Mohn. Vägen sluttar sakta, och i en glänta se vi snart älvens lugna vattenspegel mellan på västra landet en lång kaj med spårplan och bebyggelse och på östra landet en tvärbrant strandnipa och därbortom tät skog utan bebyggelse. När vi komma närmre kajen, varsna vi den den lilla röda ångbåten, som dagen till ära har på förstången vimpeln och på akterstången svenska flaggan. Befälhavaren hade nämligen för sed att på detta sätt visa sin artighet mot särskilda resande.

Landgången är utlagd, och vi gå ombord, mottagna av kaptenen med ett fast handslag, och så känna vi oss som hemma. De nu tomma flata pråmarna, ”flatlössen”, ligga i rad efter varandra akter om BYLGIA. Det ryker ur pråmkajutornas plåtrör, det dricks kaffe och äts av besättningarna på dem, ty, sedan färden uppför börjat, blir ingen tid till sådant. Flera passagerare ha anlänt, och alla och envar får en hälsning och ett ’Välkommen ombord’ av kaptenen. En viss rörelse förmärkes mellan båt och land, den långe jovialiske faktor Lindholm kommer med behöriga handlingar och samtalar med befälhavaren om frakter och gods, som skall ned med morgondagens transport. Pråmarna göras bogserklara, idet de förenas med varandra med starka linor, och med ångbåten förbindes den första pråmen med en kraftig wire, som med grova kettingar fästes vid ångbåtens relingar. Det visslas en signal, det visslas två, och så kommer klarsignalen till start: de tre korta skarpa signalerna – nu ska förbindelsen med land bort.

Vi sätta oss på fördäck för att se bättre och njuta av de scenerier, som nu skola rullas upp för våra ögon. Sakta glider BYLGIA ut i älvens ström, bogserlinan sträcks, och det långa vattentåget sätter sig i rörelse uppåt mot strömmen. I regel har båten fyra pråmar på släp. Maskinerna börja sin rytmiska sång, och Mohn försvinner ur vår sikt. Mot oss komma stora mängder timmer flytande, än en och en än flera tillsammans och ibland riktiga timmerbrötar. I fören står en båtsman med en båtshake för att staka undan de stockar som flyta i tvärläge mot båten. Äro dessa många, kan hända att han icke hinner föra undan alla utan någon eller några pressas under båtkölen och rulla därnere i djupet. Då gäller det att ögonblickligen stoppa maskinerna och därmed de båda propellrarna, vilka eljest kunde hugga emot stockarna och skadas. Det har hänt, talar fadern-kaptenen om, att propellern huggit så hårt i timret, att ett av de smäckra martin-stålbladen knäckts av. Det måste därför vara en påpasslig båtsman i fören.

Det är en vacker natur vi genomresa. Älven går fram i mjuka krökar, stränderna äro lövklädda, och här och där skymta gula strandbrinkar fram. det är en gammal kulturbygd vi genomfara. Mohn och tre km uppåt älven hör till Nedre Ulleruds socken, och här är bebyggelsen icke gammal, men när vi kommit in i nästa socken, Övre Ulleruds, blir förhållandet ett annat. Redan vid mitten av 1500-talet funnes här efter älven flera gårdar med bebyggelsecentrum vid Edeby.

Vid vår färd finna vi vackra gårdar, jordbrukshemman med böljande sädesfält och vad som tjusar ögat mest, är älvens romantiska och omväxlande natur. Rätt som det är, ser det ut som om den skulle ta slut. De skogbeklädda stränderna gå liksom ihop framför oss ett stycke uppför älven. Men det är blott en krök, och strax öppnar sig älvens ljusa famn och tar emot oss till nya underbart sköna vyer. Vi passera de bekanta gårdarna Forsnäs, Högåsen och Näs, och hela tiden har BYLGIA fört oss rakt mot norr. Omedelbart efter Näs ligger den gamla gården Förby, och här gör älven en tvär sväng mot öster, och i och med detta komma vi, som kaptenen-fadern berättar, in i ett befolkningscentrum med mer än 300-åriga jordbrukshemman, där gårdarna går i arv från far till son, gårdar med namnen Nyckelby, Upplanda och Edeby, vilken senare ligger vid en ny krök av älven rakt åt norr.

Stränderna, som hittills varit höga intill vattnet med skogen inpå, äro vid Edeby-trakten låga och ögat kan följa den långtsluttande terrängen vida från älvens fåra. Edeby har sedan gamla tider varit en viktig kommunikationspunkt. Här har transporterna gått fram över älven på den betydande landsvägen mellan östra och västra Värmland. Malm- och tackjärnsforor från Filipstads bergslag ha vid Edeby lastageplats i väldiga magasin avlevererat sitt gods, och här har sedan urminnes tider varit en viktig färjplats. Och här har BYLGIA med sitt släptåg en första hållplats. Passagerare lämnas och nya mottages, varjämte gods av allehanda slag skall av- och ilastas.

Vi gå iland, och under den halvtimme som uppehållet varar, hinna vi göra en hastig tur omkring i denna nejd, en av de vackraste i Värmland. Min far följer med och visar oss några urgamla byggnader, där vi stiga in och beundra vackra gamla bohag och målningar. Vi följa med den stora dragfärjan över till västra stranden, där uppe på höjden Övre Ulleruds vackra kyrka ligger. Tiden medger icke ett besök, men vi få höra kyrkans och församlingens historia. Vid ett senare tillfälle var jag där och hälsade på en son till kyrkoherden och kontraktsprosten Thorsten Natanael Bergh, som var några år före mig i storskolan. Jag minnes honom mest därför att han redan som student var åtskilligt ’barskallig’, som han sade ’arv från fadern’, som jag kunde intyga var sant.

Sedan de skarpa avgångssignalerna givit eko i bygden, lossades förtöjningarna, och BYLGIA stävade åter mot norr på sin vackra färd. Och samma undersköna dalar och stränder med älven som ett blåaktigt band, som än ligger i stilla ström, än under småforsande drag forcerar en berggrund eller evja *), en eda eller ed vid strömlä, och med de flytande ibland virvlande timmerstockarna bildande långa gula ränder på vattenytan.

När ’förmannen’ ej hinner staka dem undan den starka stålfören, utan stockarna rulla under båten, lyfta vi omedvetet på oss, där vi sitta på stolar i båtfören, liksom vi därigenom skulle lätta på båten. Enligt vad flottningschefen Widmark, som var med på BYLGIA en dag, meddelade, flyta varje år här på denna älvsträcka icke mindre än sju miljoner stockar fram!

I de många forsarna gå en hel del timmer sin förstörelse till mötes, innan de hinna ned till skiljeställena, bland vilka de vid Lusten, omedelbart nedanför Dejeforsfallen, är en av de större.

Efter att ha tillryggalagt ca. sju kilometer från Edeby och därunder passerat de gamla hemmanen Hällekil, Olsäter och Rud komma vi till den bekanta Ransäters socken, den store värmlandssonen Erik Gustaf Geijers födelsesocken. Landskapet i socknens södra del är ett utpräglat slättland på ömse sidor om Klarälven, och här komma vi till en bygd, som redan på 1600-talet blev industrialiserad genom anläggandet vid Ransäters bruk av tre stångjärnshamrar vid de forsar, som Ranån bildar på sin väg från Ransjön ned till Klarälven. På denna västra sida av älven ligger alltså Ransäters gård, där Erik Gustaf Geijer föddes år 1783. Han har i följande ord tecknat grunddragen av denna bygd, en blandning av jordbruks- och industribygd, till dess att hamrarna upphörde att slå.:

Utefter var större åbrädd eller sjöbrädd**) bygd, in i skogarna många spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas vintervägar. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag är född voro i en liten å, som från en skogsjö faller ut i Klara älv, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Det var ett friskt leverne om vintern. Kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet av folk och bestyr, det är en tavla att se, det är en tavla att leva. Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden. Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en halv fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den som blott kan åka i vagn, änden på den odlade mänskligheten.’

Hur riktigt tolkas icke här den värmländska bruksmiljön vid forsarnas dån och skogarnas sus.

Nedanför ransäters kyrka lägger BYLGIA till för utväxling av passagerare och gods, men skall omedelbart fortsätta, varför någon tid till landstigning icke ges. Från mina strövtåg i trakten känner jag dock till den och kan ge min medresande en del upplysningar. Kyrkan ligger vackert intill älvstranden och är uppförd år 1672, före vilken tid Ransäter hörde till Övre Ulleruds socken, men skildes därifrån tillfölje den uppblomstrande brukshanteringen. Nära Ranåns utlopp i Klarälven ligger den gamla gården Uddersrud, på folkmålet kallad ’Ussru’ och omnämnt i F.A. Dahlgrens ’Viser på varmlanske tongmåle’ i visan om *Fästmans-köpe*, där det heter: ’Å Kajsa på Bärg hadd´ en fästman hett´Pälle, filo filibo filibombombom….Men Lena på Ussru vill´ha´en i ställe. Filo filibo filibombombom’. ’Bärg’ var en gård som hette Berget, anlagd i samband med den förut omnämnda bruksrörelsen. Vid tiden för vår lustresa bodde på Berget, Fru Louise Billman, änka efter komministern Bror Axel Gabriel Billman, Karl August och Bror Billmans farbroder. På Åmbergs gård bodde hemmansägaren Jonas Jonsson med familj med sönerna Johan, kallad Jonas, Hjalmar och Fredrik, vilka söner antogo namnet Julin.


Lundby såg vid Ranåns mynning. (Foto från Oscar Werner)

Vid denna tid hade stångjärnstillverkningen vid Ransäters bruk nedlagts och ersatts av sågverk, träsliperi och pappfabrik samt tegelbruk, vilka ännu äro i verksamhet.

Medan vi talat om dessa förhållanden, har BYLGIA lagt ut och drar pråmarna vidare på färden mot Munkfors. När vi passera Ranåns utlopp i Klarälven, fara vi också förbi Åmuns färjeställe, utgörande en livligt trafikerad vägkorsning med den breda älven. Den trågliknande färjan roddes med stora bredbladiga åror över och just som vi gledo fram genom färjans väg roddes den ut från östra stranden lastad med häst och åkdon samt flera vägfarande, sannolikt på väg till Ransäter. Sedan Karlstad-Munkfors järnväg framdragits på älvens östra sida och med stationen ’Ransäter’ österom Åmuns färjeställe har denna färjeförbindelse blivit ytterligare trafikbelastad. Färjan ändrades därför något senare till dragfärja.


Åmuns dragfärja. (Foto från Oscar Werner)

Jag passar här på att göra ett citat ur Malin Lalins ’Anteckningar under min resa 1837’, offentliggjorda av Lotten Dahlgren i hennes år 1923 utgivna bok: ’Ur Ransäters familjearkiv’. Malin Lalin var dotter till brukspatronen Daniel Lalin å Ransäters bruk och 1843 gift med bruksförvaltaren å Munkfors bruk E. Georg Danielsson. Å sista bladet i sin anteckningsbok skriver Malin Lalin:

’Jag hade önskat att vid dagsljuset få återse vårt lilla Ransäter, där det nu står i all sin skönhet, men vi hunno ej hit förr än fram på natten kl.11, då allt låg insvept i en dunkel halvskymning. Då vi vid Åmun väntade att köra på färjan och vagnen höll stilla och jag i den lugna natten hörde det dova brusandet av de välkända fallen och de kära hamrarnas välbekanta slag, då började även mitt hjärta slå häftigare och med förtjusning hörde jag alla dessa kära ljud. Och när årorna började plaska i vattnet och jag lutade mig över ledstängerna och skådade ned i det svarta djupet, ja – då kände jag något så mäktigt, så starkt, att jag ej kan, om jag än ville försöka, utreda det.’

Detta skrevs i slutet av juli.

Trafiken på denna färjled har på senaste år så avsevärt ökats, att där nu byggts en vacker fast bro över älven.


Broarna över Klarälven och i bakgrunden äver Ranån. (Gammalt vykort)

Vi fortsatte vår lusttur och observera, att slättlandet efter att söder om Ransäter ha varit bredare på den östra älvsidan, övergått att bli bredare på den västra stranden. Den östra stranden har med höga nipor ***) och skogsmark kommit närmre älven än söderut. Älven har vikit något åt nordost och flyter mellan ideliga krökar, vilket ger hela rutten här ett säreget drag av pittoresk omväxling.

Kaptenen-fadern berättar här under färden, att föreningarna i Munkfors, dit vi snart komma, ofta ordna lustturer förnämligast till Ransäter, där då friluftsmöten hållas, besök på Geijersgården göres och Gudstjänst hålles i den vackra kyrkan. Vid dessa sommarfester plockades ett par pråmar fulla av lustfarare. Både BYLGIA och pråmarna ha då prytts med en skog av björkar, och på toppen av masterna ha hissats upp stora björkkvastar.

På BYLGIA var hissad befälhavarens egen vackra sjömansflagga men min fars nummer 548 på det gula fältet, det nummer som min far hade som medlem i Sjömannaföreningen. Denna flagga hade han rätt att föra alltsedan han den 9 juni 1873 blev medlem av föreningen. Enligt föreningens matrikel var min far medlem till sin död, och var föreningen därefter mycket hjälpsam mot min moder.


BYLGIA i originalskick med Olof Anderssons befälhavarflagg hissad. (Gouache av Oscar Werner)

Emellertid hade vi, där vi sutto i fören, efter avresan från Ransäter märkt, huru det började ryka ur plåtröret från skansen, och en behaglig doft av kaffe spred sig utmed båten. Vi anade något och mycket riktigt om en stund kom rorgängaren, fars allt i allom, upp från skansen bärande ’Petter’ och försvann med denna ned i kaptenshytten. När vi på kaptenens inbjudan kommo ned, stod ett inbjudande kaffebord dukat med väldiga kakhögar på stora fat. Efter den långa resans början hade dem timmar förflutit, och vi kände, att det ordstävet var sant som bestämt att ’sjön suger’. När vi om en stund sågo på de nu nästan tomma faten och tackade värden för undfägnaden, såg denne mycket belåten ut.


Forsarna vid Munkfors (Foto från Oscar Werner)

Snart passerades den på västra sidan belägna gamla gården Munkerud och om icke maskinernas rytmiska dunk överröstat andra ljud, hade vi säkert förnummit dånet av de väldiga fallen vid Munkfors, förkunnade att nu nalkades vi resans mål.

Älven gör ett stycke nedanför Munkfors en stor krök mot väster, så att de vita forsarna i fonden ícke kunna ses, förrän båten svängt om denna krök, men då öppnar sig för våra blickar ett underbart panorama. Dessförinnan hade vi passerat ett färjeställe på den stora förbindelsevägen Uddeholm-Munkfors-Ransäter, vilken väg på östra stranden går i en djup ravin från den höga älvplatån ned till vattnet och färjläget. Nu är där en högt över vattenytan liggande bro byggd.


Munkfors hamrar och verkstäder (Gammalt kolorerat vykort)

Vid sjutiden på dagens afton lägger så BYLGIA till vid Munkforskajen, och en glad och solig lusttur var tillända. Medresandena, som jämväl avnjutit densamma, tackade för turen och sedan de, som brukligt var på denna familjära ångbåt, med handtryckning framfört sitt tack till kaptenen, gingo de över landgången och försvunno på vägen upp mot bruket.

Morgonen därpå kl. 5 travade jag ned till BYLGIA för att följa med ned till Mohn, Deje. Min far följde mig där till järnvägsstationen och återvände sedan över sandnäset tillbaka till sin ’Lelltösa’.

År 1905 gjorde min Hilma och jag en resa med BYLGIA från Mohn till Munkfors. Den som då var befälhavare var en mycket artig och vänlig man, och vår resa var angenäm, men det var ändå tomt. År 1939 foro vi med buss från Karlstad till Deje och stego av vid Mohn. Ångbåtsfarten på Klarälven hade då för länge sedan upphört – BYLGIA transporterades 1917 till Skoghall, där den f.n. går i godstrafik. Vid besöket 1939 var hela kajplanet, där på min fars och min tid var liv och rörelse, överväxt med videbuskar och björkträd, träkajen var delvis helt borta, delvis sönderfallen, men ett par av de gamla järnvägsspåren lågo ännu kvar och kunde av mig beträdas inne i videurskogen. Det var för mig vemodigt att skåda hur förändrad och förstörd den gamla livliga lastageplatsen var. Det röda faktorihuset uppe på platån stod dock kvar, men var också det förfallet. Främmande människor utan någon gemenskap med Klarälvens strömmande liv bodde där. Den 2 september 1941 voro Hilma och jag åter vid Deje på väg till Molkom, dit vi med tåg rest för att se den berömda och av Mauritz Tisell, den kände skarpskytteförkämpen, på sin tid ledda folkhögskolan. Jag trampade vid Deje då åter samma jord, som min far på sin väg mellan Mohn och järnvägsstationen så många gånger trampat. Jag plockade samma vildblommor, fästmanspiskor, gulstjärnor m.fl. som växte på pappas tid och vilka växte nu som då utefter stigen, där min far gick fram. Blommorna lades efter återkomsten till Karlstad på mammas och pappas grav å gamla kyrkogården.”


Sjökapten Olof Anderssons Familjegrav (Foto Mats Werner, gravrättsinnehavare)

Kommentarer

Bli först med att kommentera detta blogginlägg!

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen