Om "Stam Renrew"

xxxx

”Anmälan om inträde i Svenska Kyrkan”?

Skrevs 2008-04-18, 03:33 av Stam Renrew

Jag såg för några månader sedan i "Vårt Kungsholmen" (ett av mina husorgan som jag med jämna mellanrum hämtar upp buntvis från min mor på Kaplansbacken) att Svenska Kyrkan annonserar efter medlemmar!!!

Tänkt vilket ramaskri det var när jag på nittotalet deltog i en debatt i Svenska Dagbladet om Svenska Kyrkans förhållande till just annonsering. Om jag inte minns fel började det hela den gången med att någon fått för sig att hänga upp en reklamvepa för Svenska Kyrkan på Klosters Kyrka i Eskilstuna.

Att propagera för att göra reklam för Svenska Kyrkan var värre än att svära i densamma. Det vore att släppa in krämarna i templet.

Jag har alltid hävdat att det handlar om vanligt basalt mänskligt beteende. Att påverka någon att omfatta en viss åsikt, religiös eller politiskt, är i princip inte annorlunda mot att få någon att välja ett tandkrämsmärke framför ett annat. Lyckas man har man en trogen kund hela livet.

Nu går det tydligen dock att annonsera!

Men vad gör Svenska Kyrkan nu i sin annons? Jo, döljer vad det handlar om och gör istället som de sämsta konsumentvaruföretagen: kör med "lockbeten" som primärt inte är den "egna produkten".

Man ber om mitt medlemskap och "Tackar för min medverkan" med att säga att

* nu kan vi fortsätta stötta och hjälpa utsatta människor som har det svårt i samhället
* nu kan vi genom vårt internationella arbete fortsätta jobba för en rättvisare värld och vara en del av den världsvida kyrkan
* nu kan vi fortsätta erbjuda självhjälpsgrupper vid t.ex. skilsmässa, sorgegrupper när man förlorat en anhörig och grupper där man kan diskutera livsfrågor.
* nu kan vi fortsätta ha ett varierat och rikt musikliv med många körer.

Fantastiskt!!

Men Hallå? Var det därför jag gick tillbaka in i Svenska Kyrkan för ett antal år sedan?

För att bidraga till olika former av hjälpverksamhet? Kunde jag då inte lika gärna löst ett medlemskap i Röda Korset plus något studieförbund med körsångsverksamhet för att täcka in ovannämnda områden?

Är det därför kyrkan menar att man ska gå med i den?

Har det inte längre ett dugg med Gud och Jesus att göra? Tänkt, det trodde jag i min enfald.

Jag har ännu inte kommit till rätta med min tro och religiösa tillhörighet. Mitt förhållande till Svenska Kyrkan är starkt men komplext. Jag är som sagt sedan länge tillbaka i min barndoms kyrka som medlem, men det är mer av tradition än övertygelse. Jag är dock helt övertygad om att personen Jesus en gång funnits och att det troligen också är han som formulerat mycket av det som vi idag betraktar som grunden för ett västerländskt kulturellt och medmänskligt förhållningssätt. Där har jag min enda fasta punkt i ett religiöst sammanhang.

Jag är döpt. Jag har "snabbkonfirmerats" (den siste Amiralitetspastorn – tillika min pappas "kristendomslärare" på gymnasiet, Gustaf Brandt, anordnade "intensivkurser i Gud" sommartid med konfirmation i Skeppsholmskyrkan), jag var en av de första lekmännen som åter läste evangelium i högmässan på 50-talet (Kyrkoherden Carl-Magnus Magnusson – som bl.a. försett världens kyrkor och muséer med bärbara trådlösa guidningssystem – var en föregångare här också), jag har suttit i två olika kyrkofullmäktige och jag har sjungit i flera kyrkokörer. Jag betraktar mig själv som kristen men egentligen inte som "troende". Jag ber min morgonbön men den riktar sig nog egentligen inte till en religiös Gud utan till det ordnande högre väsen som sett till att kameleonten "vet" hur den ser ut när den "fixat till sig" för att se ut som det underlag den sitter på, som ordnat så att det behövs två för att bli fler och inte fullföljt snigelns trista könlösa fortplantning på egen hand o.s.v.

Men om det inte längre är Svenska Kyrkans ambition att vi ska vara medlemmar för att vi tror i enlighet med den Augurgska trosbekännelsen utan för att vi bidrar till en allmän hjälpverksamhet, då måste jag nog ompröva mitt medlemskap igen.

Det är ju trist att man ska behöva vara medlem i en hjälporganisation för att få ha sin begravningsakt i någon av våra vackra och stämningsfulla kyrkor.

Kommentarer

  1. På tal om begravningsakt… Såg ni möjligen Uppdrag granskning igårkväll? En värdig begravning? Ordet ”effektivitet” följer oss ända in i graven. Nu krossas kistorna för att församlingarna slipper ”dyrt” efterarbete och kan packa gravarna direkt till kullar, som inte sjunker ner efter ett tag.
    Om jag skulle gravsättas efter min död på det sättet så skulle jag spöka och skrämma skiten ur jobbarna på kyrkogården!

    Nu hör jag inte till svenska kyrkan längre, som tur är. Det får bli kremering, påminner in i det sista om finsk bastu.

  2. Stam RenrewStam Renrew Inläggsförfattare

    Kul att ett gammalt inlägg ”seglat upp till ytan” igen, p.g.a. att jag tvingats ta bort alla inlägg som hade bilder som försvunnit.

    Jag håller verkligen med er om Uppdrag Granskning. Det var bland det obehagligaste jag sett på mycket länge och det berörde mig mycket illa. Värst tycker jag nog ändå den ljugande kyrkoherden var! Den kvinnan måtte väl ändå skiljas från sitt ämbete! Hur kan man plötsligt mena att ”det var ett speciellt tillfälle” då man ”på de anhörigas begäran” krossat kistan när man dessförinnan vid TVÅ telefonintervjuer klart uttalat att det var vanligt och att det var så ”man gjorde”!

    Någon berättade om att man ställde en planka på kistlocket och sedan slog man sönder det med en slägga mot plankan! Det känns ju helt medeltida då man genom att slå en påle genom vampyrers och andra misshagliga personers hjärtan just för att ”jordfästa” dem!

  3. agnetaagneta

    Man använder döda kroppar när man gör krocktester. Även om det är med den dödes tillstånd så är det obehagligt.
    Var det verkligen någon som trodde att kyrkans män och kvinnor är ”bättre” än vi andra. Det har då jag aldrig trott.
    Jag vill inte vara med i den samlig som har monopol på att tolka gud och bibeln. Om det finns någon högre makt så finns den i naturen, därför är jag inte medlen i sv.kyrkan

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen