Om "bebe"

Jag är en egotrippad 77-årig ingenjör som älskar att formulera mig om livet, som jag tycker är väl värt en blogg. Att skriva ner gårdagens upplevelser tycker jag också känns som ett sätt att bromsa tiden. Jag publicerar mig varje dag på pensionismerblog.wordpress.com och normalt var annan dag på Silvergenerationen och ibland på Facebook. Man måste hålla sin IT levande, kanske.

Raadhusskälva vidblodmåne

Skrevs 2019-01-22, 10:59 av bebe

Vid 4 tiden klättrade jag motvilligt ur sängen, då den öppna balkongdörren hade oförsyntheten att blåsa in 13 gradig kylluft i sovrummet, vilket fått alla kvalster att bli oroliga och genom sina skakningar väcka upp mig ur min söta dröm. När jag stängde fönstret noterade jag en stor måne därutanför och erinrade mig då förvarningen om månförmörkelse på morgonen jag fått. Så det blev till att ligga i en långsamt sig värmande säng och vänta på fenomenet.
Strax innan sex var det uppenbarligen saker på gång, och den tidigare så bländande månskivan hade övergått i något väsentligt svagare; reflekterat jordsken. Månen hade dock inte blivit mera spektakulär genom sitt byte av ljuskälla, men fenomenet var klart dokumenteringsvärt. Så jag sprang ner i tamburen där kameran med fjärrobjektiv hängde i väntan på fågelspaningsutflykt och drömmen om den fantastiska örnbilden. Dock hade kameran hängt där väl länge, örnarna är glesa i vår Samfällighet, så batteriet hade laddat ur sig. Så det var till att leta laddare, men julen hade ju slagit till och naturligtvis var alla kopparkrus upptagna av granris som man här uppe i Samojedien förknippar med jul (I min barndoms Skåne hade tall mer med död att göra) och de laddare som rätteliggen hörde hemma i dem bortschasade. Jag hittade dock rätt laddare med tiden och efter femton knappa minuter hade tillräckligt många elektroner hittat till batteriet. Med nyladdad kamera skyndade jag mig ut på balkongen och försökte i den 10gradiga kylan rikta in fjärrobjektivets smala lob mot fotograferingsobjektet som svagt skymtade i fjärran. Så här blev resultatet.

måne
Bilden fångar väl såväl köldrysningarna, det dimmiga okularet och den skälvande fotografen. Det finns ett övertygande bevis att jag påtagligt upplevt en månförmörkelse. Ingen örn, men en jordbelyst måne.

För övrigt förspills dagen genom att sortera en avsevärt samling som regel oanvändbara skruvpennor som spritts ut i radhuset för att vara reda, när man skulle ha behöv en penna att anteckna något viktigt med. Tyvärr var majoriteten av dessa pennor antingen trasiga eller oladdade med nya stift, och stiftisättning är uppenbart ingenting som skakiga pensionöärer är speciellt lämpade för. Men nu finns laddade pennor och jag känner mig redo för att emotta de viktiga bullentiner som kan inkomma.

Kommentarer

  1. Jalle

    Kul bild, är det ett kvalster?

    bebe:Nej det är vad en kamera med fjärrobjektiv upplever när en nattskjortsklädd gubbe med darrande hand försöker inrikta kameran mot en rödfärgad måne. Sagda gubbe är dessutom färgblind med svagt nattseende,vilket även kan ha inverkat.Huruvida något kvalster låg inom synfältet är osäkert.

  2. PaulThomasPaulThomas

    Våra bilder av månfenomenet blev ju lite sådär…
    De ser mer ut som de drabbats av inre blödning.
    Min bild av månen tog jag klockan 05.22. Jag hade ingen aning om när blodmånen tänkte slå till, men råkade vara uppe då.
    Egentligen ska naturligtvis kameran stå still (stativ) och utlösas med trådutlösare. Minsta rörelse (andning till exempel) gör ju att motivet ”kastas omkring” miltals (i hävstångens ytterände.)
    Det roliga var dock att kroppsvärmen gjorde isavtryck på den frostiga altanen. Märken som fortfarande är kvar!

    bebe: Minnet av blodig måne betraktad vid -13 grader i nattskjorta kommer sitta kvar länge.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen