Om "bebe"

Jag är en egotrippad 77-årig ingenjör som älskar att formulera mig om livet, som jag tycker är väl värt en blogg. Att skriva ner gårdagens upplevelser tycker jag också känns som ett sätt att bromsa tiden. Jag publicerar mig varje dag på pensionismerblog.wordpress.com och normalt var annan dag på Silvergenerationen och ibland på Facebook. Man måste hålla sin IT levande, kanske.

Hur ger man tröst

Skrevs 2018-05-08, 18:06 av bebe

Igår besökte jag en gammal arbetskamrat och vän som fått en allvarlig sjukdom och svåra smärtor som han måste döva med starka mediciner som påverkar honom kraftigt. Jag tror att jag själv på något sätt skulle uppskatta att inte vara bortglömd, så jag brukar besöka sjuka vänner. Men vad pratar man om? Eller är det hålla handen som gäller. Eller vad gör man?

Kommentarer

  1. sundetsundet

    Det räcker med att prata om det Du vet hen kan något om. De flesta är rädda för att säga fel saker. Det finns inga fel saker. Att sitta vid din vän och prata gör hen gott. Någon som bryr sig.

  2. PaulThomasPaulThomas

    Bara att komma dit och vara närvarande är bra. Lyssna, småprata kan vara tillräckligt. Att vara tyst kan nog också räcka ibland.

  3. Jalle

    Visst kan man säga fel saker, det gjorde jag en gång. Han var mycket sjuk och jag hälsade på honom och jag tänkte försöka vara som vanligt. Hej, sa jag, hur står det till? Han tittade en lång stund på mig sedan sa han: dåligt! Det var naturligt vis klantigt av mig, det sista han ville tala om var hur han mådde.

  4. DidaniaDidania

    Viktig (och för många aktuell) fråga som bebe tar upp.

    Man känner sig ibland hjälplös inför en nära medmänniskas sorg/sjukdom/plågor -
    men jag tror också att det viktigaste just är att våga/vilja (inte bara plikt) vara nära – vilja lyssna
    – kanske att ”våga göra ingenting” utan att just vara där bredvid -

  5. GerdGerd

    När det gäller mig själv så hoppas jag kunna tillåta mej att säga ”Jag vill dö” och jag hoppas att vännen som sitter vid min sida tar in och förstår. Vännen behöver inte säga så mycket men försöka få mej att uttrycka det jag tycker är viktigt. Det uppfattar jag som trösterikt.

  6. TatluserTatluser

    När det inte längre finns något livsmål, nära eller längre bort tror jag det är lättare att avsluta, jag tänker på alla de som jag varit med om att följa in i döden under alla de år jag arbetade inom sjukvården, en enda gång var jag och kollegorna med om en person som vrålade att han inte ville dö samtidigt som han var döende, annars var det vanliga att man åt sin sista måltid eller fick sin sista dryck och medicin och stilla somnade man, sista andetagen och så kom inget mera.

  7. vetgirigvetgirig

    När livet inte längre är till glädje, är det ganska naturligt att säga som Gerd ”Jag vill dö”. Men det finns ett förbehåll för oss alla, och det är att få sluta livet utan plågor. Varken fysiska eller psykiska sådana. Visst hoppas jag på ett smärtfritt slut.
    Men ju närmare slutet man kommer, desto mindre skräms det!

  8. bebebebe Inläggsförfattare

    Kanske är ens reaktion när man tror sig ana döden hos en närstående ens egen osäkerhet som blir svår att dölja. Och den rädslan är kanske inte vad man helst tror sig ens närstående ha behov av.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen