Om "Didania"

Geriatriken, Stockholm maj 2017

Skrevs 2017-05-16, 17:30 av Didania

 

 

VAR ä mina nycklar?

Ja kommer ju inte IN i min lägenhet!

Ja har en KATT!

Ja måste ju hem och ge katten MAT - Ingen som ger katten MAT!

Hur ska ja komma IN i min lägenhet?

Var ä mina NYCKLAR?

**********

Håret står på ända, byxorna korvar omkring benen,

de rödrandade ögonen är vilsna och förtvivlade -

Jag har haft tillfälle att besöka Geriatriska avdelningen på ett sjukhus under flera dagar -och varje dag har jag stött på den lilla gamla damen som hasar runt i korridorerna med sin rollator och ropar efter sina nycklar. Ibland blir hon arg och skriker högt:

Ja måste ju HEM till min katt! Va ä det här för DJ…. ställe? Här finns ingen man kan PRATA mä -

JA VILL HEM!!

Visst försöker personalen – Lugna dig nu, Karin, dina nycklar är i säkert förvar i ett låst skåp – du får dem, när du ska hem! Visst finns det nån som ser till katten -

Men det går inte in, oron är för stor.

Vi känner alla igen det. Man behöver inte ens vara gammal eller dement för att i en ny situation  förlora fotfästet, tryggheten som finns i den vanliga omgivningen. När vi upplever att vi förlorar kontrollen kan vi alla känna både förvirring och ångest. Vi behärskar inte situationen – vi har inte manualen!

Kanske har vi upplevt det i en främmande stad, när vi inte kan orientera oss – men även på hemmaplan kan vardagens små förtretligheter ibland bringa oss ur fattning.

Har vi alltid koll på tågbytena på resan? Och hur känns det när bussen i ens egen stad plötsligt  tar en helt annan väg än den vanliga – det händer ju att ting o saker omkring oss förändras.

Vi bygger upp vår tillvaro på vanan – upprepningar som vi känner igen. Det skrämmande, är det okända, det främmande, som vi inte riktigt vet om vi klarar av – när vi möter det.

Och så kom jag hem en söndag eftermiddag från besöket på Geriatriken  - där stod jag med rollator och dagens matpåse och skulle upp på sjunde våningen -

MEN HISSEN GICK INTE!!

Jag skall inte beskriva mina fantasier om hur natten i trapphallen skulle bli – förnuftet segrade så småningom över ångesten och jag insåg vad jag hade att göra.

Problemet blev löst och jag kom hem.

Så länge utmaningarna inte är större än att vi klarar av dem – är vi tacksamma!

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

  1. gunillagogunillago

    Jadu, orienteringsproblemen hopar sig, och jag är inte ensam ens i min tidiga ålderdom numera. Minnet, hörseln och annat gör en ensam tillvaro allt svårare. Fasar för det som kommer… fast, det är som det är. Säger alla i en terapisits… hmm.

  2. vetgirigvetgirig

    Eftersom jag vårdade min fru Keratin i hennes Alzheimerdemens i dryga tio år, så är allt detta bekant. Men hur ofta börjar jag inte drabbas själv av oförmåga att lösa problem. Små visserligen för andra, men för mig nästan oöverstigliga. Det kan röra sig om att datorn krånglar så smått, men som löses efter en stunds vila från den, då kan allt falla på plats. Eftersom hjärnvindlingarna rätat till sig. Det kan röra sig också om bortglömda besök, som jag nogsamt antecknat i min ”arnacka”, men ändå missat. Det kan tyckas vara småsaker, men som ändå vittnar om en begynnande demens, och gör i alla fall mig ganska rädd.

  3. GerdGerd

    Ja, fantasin är det inget fel på här heller. Också jag låter den ibland skena iväg. Men jag försöker mej på humor när ålderskrämporna blir för besvärliga. Skrivandet hjälper mej ”På ålderns häst”, som jag kallat mitt manus. Det är nu utlagt till några förlag och jag väntar med spänning.

  4. vetgirigvetgirig

    Skrivandet för oss som är inne i den fjärde åldern, är ett ovärderligt sätt att hålla hjärncellerna vid liv. Och det är f-n så roligt också! Tänk bara vad man lär känna människorna väl. Lär känna dem genom deras olika ordval och ordvändningar. De framträder ”fotografiskt”i alla fall inför mina ögon.
    PS. Humor är absolut nödvändigt!

  5. TatluserTatluser

    Ja, sådant är livet, plötsligt hamnar man i något oförväntat som bryter mot allt som man lever med i vardagen, men även det måste klaras av. För fjorton dagar sedan hamnade jag oförhappandes på neuromedicin, hade fått stor svart fläck i synfältet på vä sida och en mindre på höger, det blev en gedigen utredning i fem dagar. – Hemma satt min kisse och väntade på att jag skulle komma hem, som tur var har jag en väninna som gav kisse det som behövdes. När man kommer upp i åren blir man tvungen att vara beredd på det oväntade, simpla virus kan ställa till det i hjärnkontoret. – Fick också erfarenhet av en gediget, komptensmässigt och mycket vänlig och omhändertagande personal både mot mig själv och övriga patienter på salen, så positivt, så omtänksamt och rart.

  6. AmandaAmanda

    Ja, det känner man till. Förvirringen när man plötsligt hamnar på ett okänt ställe. För mig, som har ett bra lokalsinne, är det oerhört förvirrande när jag nån gång inte hittar. Annars håller jag med. Det är bra att skriva t ex, och just nu håller jag på med ett litet fotoalbum till ett av barnbarnen som skall ta studenten. Inte nåt stort, bara lite överblivna bilder som i alla fall låg och skräpade i lådan. Och sedan kom jag på att jag kunde måla lite bredvid bilderna också. Så roligt! Jag har inte målat på länge, så det var fantastiskt att upptäcka att jag mindes en del.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen