Om "silverladyn"

Tillhör nu de som fyllt 71. Märkligt att man blivit äldre utan att man själv fattar det. Är lite bekväm av mig och njuter mest av nuet och att bara vara . .

1 jan 2019

Skrevs 2019-01-01, 12:53 av silverladyn

Idag blir mitt blogginlägg lite tankar  och funderingar kring ensamhet.

Vi har överösts med artiklar och diverse vetenskapsrön om hur farlig ensamheten är. Tydligen lär man till och med dö av ensamhet.  Vilka ensamma avses? Vi som är ensamma eller vi som känner oss ensamma? Känna sig ensam kan man nog göra även om man lever tillsammans med andra.  Det som får mig att bli lite fundersam är hur seriösa dessa varningar är? Oavsett om det är familjehelger, festhelger, vanliga helger eller vanliga vardagar så finns det idag ett mycket stort antal ensamhushåll där personen ifråga är ensam i sitt hushåll. Skulle det innebära att dessa hundratusental individer lever farligt?

Varför är det illa, näst  intill katastrof att tillbringa de stora familjehelgerna själv? Blir helgen mindre helglik då?

Träffar ibland på människor som nästan ber om ursäkt för att de inte ”firat” helgen/helgerna med andra. Om det är frivilligt eller ofrivilligt spelar ingen roll. Alla måste få vara som de vill. Känner man en  saknad  av andra så måste man börja fundera på vad man själv kan göra för att bryta den känslan.

Många skyller sin inaktivitet på att de är sjuka, att de inte orkar, att de inte har någon att gå med, att de inte känner några andra etc. Det är bara undanflykter. Visst finns det kanske en och annan som har en krass hälsa, men det hindrar en inte från att kanske bjuda hem andra till sig. det är inga konstigheter att be gästerna fixa fikat eller vad man nu vill bjuda på. lite kex och ost med ett glas vin får kanske träffen att kännas mera glamorös.

Orkar man inte handla kan man be någon granne om hjälp och har man färdtjänst och/eller hemtjänst kan det vara till hjälp också.

Själv har jag varit ett  ensamhushåll i nästan 20 år, sedan den yngste flyttade hemifrån, Utan några iblandbo, kärbo, särbo, växelbo od,  Dessförinnan var jag en ensamstående mamma i många år som prioriterade mina barn före mig själv.. Barnen har haft sitt  liv och sitt umgänge.Själv har jag för det mesta varit ensam. Nu när det behövs en hel drös piller och  krycka eller käpp för att ta sig fram är det nästan en befrielse att slippa firandet med andra.  Att trivas i sitt eget sällskap är inte en psykisk defekt utan mera en personlig tillfredsställelse.

Idag blev det ett tyngre och annorlunda blogginlägg, men uppenbarligen är ensamhet ett stort gissel hos många.

På återseende imorgon

 

 

 

Kommentarer

  1. PaulThomasPaulThomas

    Ta dig i kragen!
    Lyft dig i håret!
    Spotta i nävarna!
    Kavla upp ärmarna!

    Vissa djur lever i flock. Andra är ”ensamvargar”. Jag har inga problem att trivas i båda mönstren. Och visst kan man påverka sin situation själv som du påpekar. Att våga ta ett kanske obekvämt (men litet) beslut kan innebära en jättestor förändring.
    Undanflykterna funkar ett tag, men det gäller att börja inse -”Nä, detta duger inte, nu får jag försöka få till en förändring!”
    Det känns trist att så många individer lever ett otillfredsställande liv. Hos många äldre leder depressionen ibland till självmord. Det känner vi till. Du skriver: PÅ ÅTERSEENDE I MORGON.
    Tänk om ALLA gamlingar i skuggorna fick höra den uppmaningen nu!

  2. GerdGerd

    Var sak har sin tid tänker jag då jag läst bloggarna om ensamhet. De flesta har själva valt att leva och bo ensamma tror jag. En faktor som inte tagits upp är betydelsen av att vara ensambarn eller ha syskon. Jag var ensambarn och jag tycker följaktligen att ensamhet är det naturliga tillståndet. De som växt upp i stora familjer finner troligen att det mest naturliga är att leva många tillsammans.

    Jag känner mej erfaren. Jag har levt i parförhållanden och tillsammans med barn. Som sagt var sak har sin tid – yrkeslivet erbjöd stor samvaro och nu lever jag ensam, umgås med de vuxna barnen, barnbarnen och jag har en vänkrets. Kort sagt jag är tillfreds med min tillvaro ensam – och tillsammans med andra.

  3. Didania

    Ja trevligt med ett tänkvärd blogginlägg, tack för det!
    Jag har levt i flera långvariga parförhållanden nästan hela mitt liv.
    Även nu delar jag livet sedan 13 år med en kär livskamrat.

    En helt ny form av ensamhet börjar jag känna av – då han, som är 92 år, sjuk och nästan totalförlamad i postpolio, på den senaste tiden glider längre och längre bort – sover mest – går in i en egen värld.
    Jag kan inte längre dela allt med honom, inte delge honom mina tankar, min oro eller sorg.
    Jag måste ta hänsyn till honom som patient och gör allt för att livet skall kunna innebära lite ljuspunkter för honom.

    Denna situation, denna nya ensamhet bredvid en älskad människa har jag inte upplevt förut, och det blir tydligt för mig hur hela livet är en ständig läroprocess.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen