Om "Hans A"

Jag är en 82 årig gubbe som försöker hänga med så gott det går. Jag avskyr gnäll och klagan, det finns så mycket man kan göra själv åt sin situation.

”Varför skriver vi inte”

Skrevs 2017-07-21, 22:15 av Hans A

Det har frågats på senaste tiden ”varför skriver vi inte”, jag kan ju bara svara för mig själv. Jag tycker det är mer engagerande att diskutera än att läsa vad andra har gjort även om det är stordåd eller små smaskiga konditoribesök. Det är berikande att möta åsikter jag inte delar. När jag läser om rollatorer, mediciner och allmän skröplighet så blir jag lite betryckt och börjar fundera på om jag är ovanligt privilegierad. Jag är 80+, jag har nästan aldrig ätit medicin, jag simmar ett par hundra meter varje morgon, jag springer ofta min träningsrunda (9,2km) i skogen och vistas mycket utomhus, året runt. Jag anser att även hjärnan måste motioneras; jag löser minst ett sudoku och ett kryss varje dag och träffar ofta gamla kollegor för diskussionsträffar och åhör ofta föreläsningar. Det är mitt liv och så vill jag leva så länge jag kan, men sedan då… Antagligen har jag inte sådan tur att jag dör av ett vådaskott eller blir överkörd av tåget utan antagligen kommer mitt liv att utarmas bit för bit och då vill jag inte vara med längre men vad gör jag då?

Det skulle vara intressant att höra om någon av er har haft liknande funderingar och vad ni kommit fram till, vad ni tex har för inställning till eutanasi och liknande. Jag vet att många förtränger sådana tankar och jag kan förstå att de av en del kan upplevas som skrämmande. Jag har någon gång försökt och mötts av: ”kommer när det kommer” och liknande floskler. Men, som sagt, om någon har haft funderingar om detta skulle det vara intressant att möta era åsikter.

Kommentarer

  1. TatluserTatluser

    Ja, varför skriver vi inte, det är svårt att svara på, själv har jag så lite att komma med, jag pysslar i min lilla terrassträdgård och bär vatten till de törstande växterna i den snart årslånga torkan, och så intager jag min lunch och eftermiddagsmål i hammocken samtidigt som kisse njuter i mitt knä och jag läser om ”Mitt liv” en lärobok och ibland kommer en granne förbi i den till min trädgård anslutande parken och så blir det en pratstund. Jag får trots att jag närmar mig åttiofem njuta av en ovanligt frisk lekamen, bara lite ilsken värk i nacken ibland i övrigt funkar det som vanligt.

    Hans: Du är väl en av de som skriver mest, så det kan väl ingen klaga på. Kul också att du är ovanligt frisk, det är en tillgång. Men funderar du aldrig på hur det blir sedan när du inte längre är det? Det var liksom det som det hela handlade om.

    Ja, Hans, den dagen den sorgen, visst seglar det i tankarna emellanåt om hur det blir innan det slutar, hamnar jag i respirator har jag rätt att få den avstängd om det som inträffat inte går att reparera/bota det gäller även annan livsuppehållande behandling som man kan få avbryta och så är allt avslutat, värre är det om jag drabbas av minneskollaps då har jag ingen talan, allt blir utan återvändo, då går dagarna med att äta och sova och inget annat.

  2. silverladynsilverladyn

    Vill man hellre diskutera så kan man ju göra sina inlägg i den spalten istället för i bloggspalten, då vet andra att man vill diskutera sin frågeställning/undran.

  3. bebebebe

    Var glad av att Du är frisk och har bra kondition. Men även om Du inte möter björn under skogsrundan och haj under simningen upplever Du säkert något under Dina aktiviter. Och det kan vara intressant för alla oss andra likaledes björn och hajlösa att höra om Dina små vardagsuppevelser. Tycker jag.

    Hans: Naturligtvis är jag glad att jag är så pass frisk som jag är, så länge det nu varar. Men även du har missat vad inlägget gäller. Ta och läs om sista stycket, även en sådan person som du måste väl någon gång ha funderat kring dessa saker och vad har du kommit fram till då? Det vore intressant att veta eller har jag kommit in på minerad mark?

  4. vetgirigvetgirig

    Du Hans A, Du skriver och Du skryter med Din höga kroppsliga status, och försöker samtidigt klappa Dig själv på axeln och påstå att det är enbart Din egen förtjänst, att Du är vid god vigör. Men Du hade turen att välja rätt föräldrar, och få gener i arv av dem!

    Hans: Nu förstår jag dig inte riktigt. På vilket sätt har har jag ”klappat mig själv på axeln”? Om jag är vid god vigör, vilket jag kanske är, allt beror på vem man jämför sig med, så beror det nog på flera olika saker. Men du har missat meningen med inlägget, ta och läs sista stycket, det är det som det gäller. Kan du inte istället berätta lite vad du själv har haft för tankar kring det jag skriver om?

  5. gunillago

    För min del anser jag att var och en ska ta ställning till självmord och inte lägga det på någon annan. Känner man att demens eller andra svårigheter närmar sig bör man tänka över sin situation i god tid. Skriv till dina efterlevande varför du gör som du gör.
    Förr i tiden var ättestupan en barmhärtighetslösning på en svår situation med en gamling liggandes i kiss och bajs utan att känna igen någon. Smärtlindring fanns heller inte, som idag, trots en del lindrande örter och dekokter. En del hoppade frivilligt.

  6. vetgirigvetgirig

    Nej jag vill se Ditt inlägg Gerd, som förmodligen är mycket bra med tänkvärda ingångar och förklaringar, även vi med diagnoser, svåra sådana, är tvungna att kämpa för att decimera dem. Så det så!

    Hans: Nej, vetgirig. Precis som alla äger sitt liv så äger alla sitt inlägg och bestämmer någon sig för att att dra tillbakqa sitt inlägg så får man acceptera det. Jag tänker inte lämna ut det.

  7. vetgirigvetgirig

    Är det Du Hans A, som plockade bort fortsättningen av min kommentar, där jag efterlyste Gerds kommentar på Gunilagos inlägg? Anser Du att Du hade rätt till det?

    Hans: Nu får du väl ta och lugna ner dig lite och tänka efter vad du gör. Jag har inte tagit bort någonting i den här tråden! Vad får du det ifrån? Vet du inte vad du skriver? Jag tycker det är intressant med alla inlägg även om bland annat du inte svarar på det det hela gällde, det hade varit ännu intressantare

  8. gunillago

    Kanske är min kommentar ovan lite väl krass. Idag kan man ju få både smärtlindring och vård. Bra så, men döden bör man se i vitögat medan tid är. Ligga dement på ett boende, som idag, är en pärs för den som inte kan meddela sig eller tala för sig. Eller har vi en möjlighet att känna trivsel på våra äldreboenden och mjukt sövas in i döden? Att få aktiv dödshjälp – är det lösningen på ens personliga rädsla? Det kan det säkert vara för en sådan aktiv person som bloggaren. Själv har jag för länge sedan blivit välbekant med det mer inaktiva läget eftersom jag har en sjukdom i bagaget. Vi får också se vården försämras, eftersom vi är så många äldre. Vill folk inte betala skatt så får vi det sämre. Kanske kan man då heller inte få palliativ vård.
    En undran jag har inför dödshjälp är, om det svåra vårdläget försämras, blir det lättare då att få hjälp att avsluta livet?

  9. DidaniaDidania

    Roligt att läsa Hans A´s inlägg och se att det faktisk fick lite respons – även om Hans A helst hade sett svar på vår inställning till Eutanesi?

    Jag skulle gärna skriva mera, men har tyvärr bara sjukdom och elände att berätta om just nu – så därför skriver jag inte (även om jag skulle behöva tröst!)
    Att svara varandra tycker jag skulle vara kärnan i en bloggs syfte. Medmänsklighet är det finaste vi har.

    Ang. Eutanesi – så har det ingen särskilt betydelse för mig – men efter att i två månader numera ha plågats av olidliga smärtor – förstår jag tillfullo att när hoppet om bättring är ute – att man gärna vill ha hjälp att slippa härifrån.
    Så möjligheten borde få finnas – även om jag förstår svårigheterna med gränsdragning etc…….

  10. vetgirigvetgirig

    Jag börjar med att be Hans A om ursäkt. För den av mig eftersökta forsättningen på en kommentar hamnade på Ett av PT-s inlägg, som handlade om dödshjälp eller inte. Och då förstod jag att inte ens Hans A läser alla inlägg speciellt noga.
    Beträffande ”Dödshjälp”,så är väl det den absolut största frågan vi ställs att avgöra under vår levnad! Och den frågan kan då inte jag ta ställning till!

  11. vetgirigvetgirig

    Detta med att må någorlunda på äldre dagar, fysiskt som psykiskt, har ganska mycket att göra med, hur mycket man plågat sin kropp med tungt arbete, och hur orädd och oförsiktig man varit med ”bodyn”, under den aktiva delen av livet! Är ganska så säker på att det är så!

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen