« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Vem tar vid?

Skrevs 2016-07-09, 15:10 av Hans A

Jag har alltid varit intresserad av mina anfäder; var och hur de levde. Jag har också varit intresserad av saker som gått i arv i släkten. På gamla dar har jag börjat forska lite smått, släktforskning kan man väl kalla det. Jag har, med hjälp av andra som är bättre på det här än jag, kommit ner till sextonhundratalet. Jag tycker det är fantastiskt att läsa om släkten; var de bott och vad de har gjort. Nu har jag tagit mig för att skriva en släktkrönika för att lämna efter mig till kommande släkten. Men då visar det sig att ingen är intresserad av den. Jag har två barn och två brorsbarn, alla har fått varsitt exemplar men när jag frågar om de har läst den svarar de att ”jag har inte hunnit” eller ”jag vet inte var jag lagt den”. Det påstås att intresse för gångna tider kommer först när man blir äldre  men några av dem har ju kommit upp i femtioårsåldern.

Jag har en liten egendom i Västergötland som vi haft som sommarbostad, förut tyckte barnen att det var roligt att vara där och jag samlade ofta släkten till släktträffar där precis som min far gjorde. Det har varit i släktens ägo åtminstone från sextonhundratalet, troligtvis längre tillbaka. För mig känns det viktigt att det fortsätter att vara i kommande generationers ägo. Men när jag talar med barnen om det så säjer de, ”men är det något att ha”, ”sälj det så kan vi göra något kul för pengarna” osv.

Samma sak med föremål och nu talar jag inte om möbler som kan vara svåra att placera i moderna hem utan om glas, ljusstakar, brev och liknande saker, ingen vill ha det annat än för att sälja det och ”göra något roligt för pengarna”. Jag har ett smycke som en kvinnlig släkting fick någon gång på sjuttonhundratalet för att hon hjälpte en tsaritsa. Smycket har ju ett realvärde men också ett historiskt värde för släkten. Jag har försökt intressera någon av sonhustrurna för det men de vill inte ha det, ”man kan ju inte bära sådant där i dag” men det har ju ett känslomässigt värde eftersom det gått i släkten så länge, säger jag, ”varför då?”

Jag undrar är det ett tecken i tiden, en historielös generation som har tagit vid? En konsumtionsgeneration som bara lever i nuet och förslösar vad tidigare generationer skapat?

Svar

  1. gunillago

    Där har du nog rätt. Att komma över egendom idag har inget bestående värde – ”Köp & Sälj”-generationen tar vid. En gård förr var en försörjningsgaranti, det är det inte längre. Nu finns det olika typer av arbeten som man då såg i syne efter… Man måste nog ha en känslomässig anknytning för att värdera ett gammalt ställe idag.

    Hans A: Men borde inte det vara en känslomässig anknytning att ha tillbringat sina barndoms somrar där, att varje år ha sammanstrålat med hela släkten där så som släkten gjort i århundrande?

  2. minimalminimal

    Femtioårsåldern är ingen ålder idag. Femtioåringarna har fortfarande mycket att göra.
    Därför tror jag att de är som de säger. De har inte tid.
    Jag är glad att jag satte mig ner med block och penna när min pappa var 85. (Jag var 52) Minnena han berättade då var verkligen fulla av liv och humor. Jag har dem i min anteckningsbok, men har inte skrivit ut dem. Minns min farmor som varje gång hon kom och hälsade på vår familj lade lite tid på Länstyrelsen tror jag det var, för att forska efter familjens rötter.
    Hon kom ner till 1600-talet. Till Peter som var corporal. De papprena har jag nu också

    Hans A: Men du minimal var intresserad när du var i femtioårsåldern men dagens femtioåringar ”har inte tid”. Är det inte en generationsskillnad?

    Minimal: Både en generationsskillnad och fråga om intresse skulle jag säga.
    Jag fick mina fyra barn när jag var mellan 23-30.
    När jag var femtio hade alla flyttat hemifrån
    Nästa generation, våra barn skulle resa, studera, och göra karriär.
    Därför kom barnafödandet senare in i deras liv.
    De kan inte glädjas åt någon barnfrihet när de är femtio
    Min mamma var hemma fru och hade mycket att förtälja.
    Min pappa jobbade som de flesta andra pappor Hans liv blev mer hemlighetsfullt.
    Sådan tur för mig att han blev gammal. Han levde tills han skulle fylla nittio.
    Lika klar i knoppen
    Bra att du är färdig med din släktkrönika.
    Dina barn och barnbarn kommer att tycka att det är guld värt en vacker dag.
    Sanna mina ord.

  3. vetgirigvetgirig

    Ointresset hos barn och barnbarn, och övrig släkt med för den delen, det finns minsann. Jag skrev ned min livsberättelse för just dem. Mitt minne är bra, nästan fotografiskt, men när jag frågar någon om en specifik händelse som vi upplevt tillsammans, så kan jag få svar: Nej, men jag sover bra om nätterna. Det svaret är inte svårtolkat.

  4. Jalle

    Jag tror nog det har med ”den nya” generationen att göra, jag tro att det blivit skillnad mellan den unga generationen och oss äldre. Allt går så fort nu, man hinner inte stanna upp och tänka för då kanske tiden springer ifrån en. Man ”måste” hela tiden förnya sig. Knappt har man köpt en mobiltelefon förrän man måste ha en nyare, som du säjer så är det en konsumtionsgeneration som tagit över. Förnyelse och konsumtion är det enda som gäller, det som varit är passé och ointressant. Jag tror att det blir en historielös generation som tar över efter oss, tyvärr.

  5. silverladynsilverladyn

    Visst blir man kanske besviken när ens barn och barnbarn inte är lika intresserad av sådant man själv tycker om. Men om man är ärlig mot sig själv kommer man kanske ihåg att man själv inte gillade allt ens föräldrar och far-och morföräldrar tyckte om.
    Men man var uppfostrad att ”hålla god min” när något man ogillade överlämnades. Själv kommer jag ihåg att allt sådant las på hög tills den dag jag var gammal nog att våga göra mig av med dessa saker.
    För min del blev det en lättnad att slippa dessa ointressanta föremål. Har sedan dess alltid respekterat att barnen och barnbarnen har andra intressen och skulle inte för allt i världen vilja ”pracka på dem” saker som är viktiga för mig men inte för dem.

    Passa på istället och njut av det du tycker om medan du lever.

    För egen del hade jag mitt historieintresse redan som barn och det har följt mig under alla år. Mina barn och barnbarn har aldrig varit intresserade av historia däremot.

    Vill man underlätta för sina avkommor kan man ju börja ”döstäda” så smått bland prylarna och bara spara släktforskningen ifall de ångrar sig.

    Hans: Döstäda gör jag en gång om året, jag har också sagt åt barnen att när jag dör; ta vad ni vill ha och sälj resten, ni ska inreda era hem som ni vill ha dem. Men det är annorlunda med icke skrymmande saker som bär på släktens historia sedan flera hundra år. Slängs det nu är det för alltid borta och det kan komma senare generationer som är intresserade av dem. Jag vet att det tidigare har skänkts en del till museer där det kan finnas kvar för kommande generationer, kanske är det ett alternativ.

  6. Lasse-MajaLasse-Maja

    Varför kan man aldrig lära sig att branen vill klara sig själva när de flyttat hemifrån. Jag har själv forskat fram mina anor ända ner på 1600-talet. Och i början av 1700-talet har jag ett befäl som var med och stred för Stenbock när KarlXII satt i husarrest i Bender.

    Jag har försökt få min barn och vuxna barnbarn intresserade då de varken på min eller min förra frus släktgren finns direkta kopplingar till föregående släktled. De är inte ens intresserade av vilka som var deras far- och mor-föräldrar.

    Jag har gett upp att över huvud tänka på något efter mig. All släktforskning går till närmaste landsarkiv. Och vill barnen veta något får de forska själva!

  7. kyllingkylling

    Ämnet är intressant – men för vilka? En fråga man bör ställa sig är; varför samlar jag saker och ting på hög, i tron att barnen kommer att gilla det? Varför släktforskar jag? Det borde räcka att göra allt detta för min egen del – egen tillfredställelse! Varför gå och tro att barnen längtar efter detta? Liksom i livet i övrigt, bör man inte ta ”allt” för givet. Gör det du tycker är roligt, givande och ”bildande”, men var aktsam för att tro att barnen ropar hurra. Kom också ihåg att du inte jobbar på beställning. Varje generation lever sitt liv och har sina värderingar…Vill barnen ta över allt du sparat… så var glad – om det inte blir så, var glad ändå. För dig kan allt ha ett egenvärde – inte för andra. Njut!

  8. Hans A Inläggsförfattare

    Tack för alla åsikter, intressant.
    Kanske uttryckte jag mig oprecist. Det är inte så att jag tror, vill eller förväntar mig att barnen ska ta över allt jag ”samlat på hög” inte ens en gång utan att ropa hurra. Varje generation lever sitt liv och har sina värderingar, javisst men utan kontakt med det förflutna blir det ett tvådimensionellt liv. Risken som jag ser det är att det blir en historielös generation, vi behöver lära av det förflutna både av det som blev bra och inte minst av det som blev fel och dåligt. Naturligtvis finns det uppgifter att tillgå för den lilla grupp som vill fördjupa sig i flydda tider, kanske mer än någonsin tidigare. Men risken är att det stora flertalet, som inte är intresserade av att själva ta reda på saker, inte vet hur folk levde förr, kanske inte vet vad deras farfar hade för yrke. Blir helt historielösa.

  9. Lasse-MajaLasse-Maja

    Tror inte vår generation blir mindre historielös än tidigare för det finns otroliga mängder data om oss alla att forska i för framtida generationer. Och jag för min del hade nog inte tyckt det var lika roligt om man kastat fram alla mina ”framforskade” data i en folder.

    För mig innebär forskande en intressant sysselsättning som jag på inga villkor vill vara utan. Hela paket med forskande och systematisering, spekulationer och så småningom slutsatser är enormt underhållande och ibland riktigt spännande. Speciellt då man kommer in på krigshistoria!

  10. SonjasSonjas

    Det intressanta är ju hur olika vi tycker här i tråden.

    Själv har jag liknande inställning som silverladyn och kylling, – är ofta för osentimental i andras tycke. Människor jag inte mött och känt utstrålningen och personkemin av blir inte så mycket intressantare än vilken främling som helst.

    Riktigt snygga saker har jag aldrig haft råd med och mina värderingar har aldrig haft med status att göra. De praktiska ting jag omger mej med är mitt val. Ingen annans val skulle platsa här…osv.
    Tänk om det är en klassfråga…?…nä, jag tror vi är väldigt olika ”traditions-benägna”..?!

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen