« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Ska vi dö?

Skrevs 2017-07-22, 14:23 av PaulThomas

Jo, med kölappen i nypan står vi i den ängsliga kön. Vilket nummer har jag? Snart är det att stå till förfogande. Vi är ”överåriga” och ”onödiga” pensionärer.

Vad händer när det är dags?

Min fru gick bort för sex år sedan. Efter ett över 40-årigt äktenskap började vi inse vartåt det lutade. Då pumpades det in smärtlindrande så att hon gled allt längre bort från oss. Det blev som att hon sov bort all smärta och ev ångest. Mot slutet rosslade andningen och ännu mer lindrande medel sprutades in. Sedan var det inget mer.

Så blir det säkert för fler av oss när den stunden kommer. Ska vi kunna kräva att själva bestämma om hur och när den sista sucken stundar?

Vid en ev hjärnskada (hjärndöd) finns naturligtvis inte något att leva för. Då finns ingen mening med livsuppehållande åtgärder längre. Ska närstående då få avgöra?

 

Svar

  1. silverladynsilverladyn

    Javisst ska vi dö! Frågan som är oklar är väl när, var och hur. Desto viktigare att vi passar på att leva i nuet medans vi lever någorlunda självständigt.

    Vi är nog en hel del här på Silver som upplevt liknande saker med nära och kära. Det är i sådana situationer man inser hur maktlös man är. När allvarlig sjukdom gör sig påmind hos oss själva eller hos nära och kära inser man att man snart nått botten på utförsluttningen.

    Döden kan vara skrämmande att tänka på, men om vårt förhållningssätt till döden blir avdramatiserat så tror jag att rädslan för sin egen död försvinner och man kan se sin egen dödlighet som något naturligt.

    Har man egna åsikter hur man vill ha de,t då ska man nog passa på att skriva ner detta på ett papper innan man hamnar i det stadiet. Gör man inte det så får man nöja sig med andras beslut.

  2. Hans A

    ”Ska vi kunna kräva att själva bestämma om hur och när ” skriver Paul Thomas. Ja, absolut, säger jag! Det tillhör de mänskliga rättigheterna att själv få bestämma över sitt liv. Döden skrämmer mig inte alls, det är tiden med ett ovärdigt liv fram till döden som skrämmer. Det vill jag inte att politiker eller ännu hemskare kyrkan ska ha något inflytande över.

  3. gunillagogunillago

    Håller fullständig med, jag såg min mor bli allt mer dement och satt vid hennes sista timmar och hörde henne tilltala den som ”hämtade” henne. Var och en har det slutgiltiga ansvaret för sitt liv men vi vet alla att oförberedd kan man bli. Det behöver inte vara så illa, men idag kanske det inte är så bra ställt på alla vårdinrättningar. Det får en att fundera…

  4. vetgirigvetgirig

    Min fru dog också för sex år sedan, efter att ha varit Alzheimersjuk i dryga tio år. Till sist orsakade Alzheimersjukan två strokar tätt på varandra, och hjälpte henne över tröskeln. Och det efter ett femtiofem-årigt äktenskap. En välgärning för henne måste jag tillstå!
    Men för att återgå till det ursprungliga inlägget av Hans A, Så vill jag beskriva hur det är för min gode vän Lars H. Han drabbades av en Strook för cirka nio veckor sedan. Han återhämtade sig fantastiskt fort, han fick tillbaka talet och även förståndet, till nittio procent. Ligger nu hemma och kan inte sköta sig själv! Väldigt, väldigt ledsen. Kommunikationen mellan hjärna och höger ben fungerar, men gör det inte mellan hjärna och höger arm. Och det återvunna Förståndet ger honom tyvärr den stora ledsnaden! Men jag hoppas för hans del att han förmår trigga igång även höger arm och hand, Så kan det okså vara att bli gammal!

  5. TatluserTatluser

    För min del planerar jag att upprätta en Framtidsfullmakt och i anknytning till den även skriva hur jag vill bli behandlad när det inte finns någon återvändo.

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen