« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Om värden (inte världen)

Skrevs 2018-02-02, 08:48 av Ingria

Hej silvergenare!
Jag tänker ganska ofta på värden i livet. När man som jag blivit 77 år, blir man medveten om att så där väldigt många år är nog inte kvar för en. Ibland fantiserar jag om hur det blir att inte finnas längre. Ingen särskilt skrämmande fantasi, men väl sorgesam. Och de år man ändå har kvar – det kan ju faktiskt vara 20 om livet är välvilligt inställt till just den egna personen – ja, de åren vill åtminstone jag helst fylla med väsentligheter. Men vad är då en väsentlighet för mig och för andra? För mig är en att få diskutera vad som med åren blivit viktigast i livet. Barn eller vänner? Vilka aktiviteter har blivit pärlor? Vad har jag sållat bort genom åren?

Jag skulle vilja ha ett filosofiskt forum för att dryfta det som med åren  blivit viktigt, för mig och andra. Var ska jag hitta ett sådant? Någon som har någon idé? Ingria

Svar

  1. PaulThomasPaulThomas

    Visst finns mycket att fundera på.
    Hur det blir när jag inte längre finns är inte svårt att tänka sig. Vid vår ålder har många sorgesamma avsked utspelats. Sedan är det väl intet? Den stora intigheten.
    Många hävdar dock att så icke är fallet. Energi lär kunna existera vidare på något sätt…
    Många värden har vi naturligtvis uppskattat genom åren. Barn, vänner, barnbarn osv.
    Naturen, konst och värdet att vara till nytta och glädje för någon eller något. Just nu värderar jag glädjen med kroppsarbete vilket skänker mig mycket.

  2. Elvira37Elvira37

    För mig som är 80 är det viktigaste i livet att leva det. Jag tror att varje människa har bara ansvar för sig själv till syvenes och sist och därför är mitt ansvar numera, när barn klarar barnbarnen och jag har klarat barnen efter bästa förmåga, att försöka bli en bättre människa medans jag lever.
    För mig betyder det att försöka betyda någonting för någon annan, genom att kunna hjälpa till på ett eller annat sätt. Kanske handla till någon ensam och sjuk (om jag nu kan det själv) Att hälsa på någon som är ensam eller åtminstone ringa till nå´n gammal vän. Om man inte kan göra någonting av detta kan man i alla fall försöka le vänligt till dem, som tar hand om mig och kanske säga några vänliga ord till hemtjänsten, som jäktar från person till person. M.a.o. man ska akta sig för att bli för självupptagen, vilket är mycket lätt om man känner sig gammal och sjuk.
    Dessutom tror jag man ska göra det man vill och inte vara rädd för att pröva nya idéer. Döden kommer när den kommer och alla människor på jorden har lyckats med det. Om den kommer med ett hjärtslag eller cancer eller när du sover eller när du gör något vansinnigt som alla varnar dig för att göra, spelar ju inte så stor roll – i vår ålder!

  3. DidaniaDidania

    Hur det blir när man inte längre finns – undrar Ingria över.
    Det är ju så märkvärdigt att även om vi med vårt förnuft vet att det kommer en dag då vi inte längre finns, så är det svårt att ta till sig som verklighet – kan kanske inte bli verkligt för oss innan vi är där?

    Har vi barn, så ”lever” vi ju vidare i deras medvetande – kanske även i barnbarnens, om vi har några – men sedan?
    Själv har jag minnen om mina morföräldrar – men deras föräldrar?
    Alla lämnar vi spår efter oss. Några få har satt tydliga spår inom kultur och samhälle – alla har vi satt spår inom våra arbetsområden bland kollegor och i vår privata sfär – inom familj och vänkrets.
    Jag tänker på en mig närstående som gick bort för snart 20 år sedan – han var konstnär och när jag ser på hans målning som jag har på väggen, är det som om ”essensen” av det som var han, kommer nära?
    Men hur är det då att ”gå ur tiden”?
    Vi som är fångna i den framrusande tiden har svårt att ta till oss en tidlös verklighet?

    Själv har jag blivit ganska gammal, närmar mig mitt 87 år!
    Jag har ingen uppfattning om hur det blir ”att gå bort”
    jag har ingen tro eller förhoppning på något ”efter”.
    Min tröst är Naturen – när jag ser hur blommor och grönska vissnar, för att sedan sätta nya knoppar kan jag känna en viss likhet -
    som ger mig trygghet.

  4. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Hej Didania!
    Jag gillar verkligen två av dina meningar, så här kommer de en gång till:
    ”Men hur är det då att ”gå ur tiden”?
    Vi som är fångna i den framrusande tiden har svårt att ta till oss en tidlös verklighet?”
    Så bra du uttrycker det! Gå ur tiden. Det är ju precis det vi gör när vi dör. Tar ett steg vid sidan om och så är vi borta. Och sen väntar en tidlös verklighet. För tomhet är ju också ett slags verklighet, om det nu är tomhet som möter oss. Och den tomheten är utan tid.

    Att ta det där steget och gå in i den tidlösa verkligheten är inte hotande för mig, men det är så svårt att tänka sig vara i en tidlös verklighet. Sen kanske många av oss är mer ängsliga för att bli vårdpaket innan tiden är mogen för den tidlösa verkligheten. Själv skulle jag allt vilja bestämma helt när jag vill gå över till andra sidan. En dag när jag tycker att jag levt färdigt. Kan nog tänka mig att en sådan dag kommer, men inte än. Jag vill göra så mycket dessförinnan!

  5. TatluserTatluser

    Enligt det stora system som vi lever i och är en produkt utav är min övertygelse att inget i energisystemet är tidlöst och vi är utan tvekan (enligt forskningsresultat) en del av det stora systemet. Energier är oförstörbara men omvandlas under olika perioder såväl våra egna kropps-/ systemenergier, liksom alla övriga liv och solsystemets övriga energier, allt korresponderar och går in i helheten. Vad forskarna ännu inte vet, men kanske så småningom, är hur energierna vi lämnar efter oss tar vägen och vad de energier som vi under vår tid alstrar, bland annat tankeenergierna med sitt innehåll, hur detta fångas upp av omgivande energier och ger det något sorts spår i det stora systemets energiflöde som strömmar genom allt?

  6. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Det du skriver är väldigt sympatiskt i relation till vårt liv och vår död. För några år sedan uttryckte jag, i ett helt annat sammanhang, följande tanke: ”Jag tänker att mitt mentala liv på jorden har samlats i en rund glaskupa; där finns allt som jag har varit och idag är; alla mina erfarenheter, upplevelser, tillvarotillstånd finns där samlade; vidare alla mina känslor, drömmar och ord jag tänkt och uttalat. Och jag tänker att i det ögonblick jag dör, spräcker döden denna glasboll och innehållet sprids som osynligt stoff i alla riktningar, först ut i jordens närområde, sedan vidare ut i universum. Allt det jag en gång var, löses upp i miljoner och åter miljoner små enheter, och sprids ut över en oändlig rymd. Och i den stund bollen spräcks, får jag också svar på gåtan om döden.”

    Kanske tänker vi inte helt olika, Tatlusen.

  7. DidaniaDidania

    Kanske är det Jaget som står i vägen?
    Jaget som inte vill acceptera att försvinna?

    Vi kanske lägger för stor vikt vid våra (tillfälliga) jag?

    Att vi alla behövs är jag övertygad om, att vi alla bidrar med vårt livsöde och vår personlighet.

    Men ”Jag” är kanske mera än den person jag tillfälligtvis är i dag?
    Har vi en glimt av evigheten i oss?

  8. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Varför inte? Jag-et är vårt förnuftiga, praktiska, rationella medvetande. Det vi känner till, åtminstone hyfsat och det vi kan hantera, åtminstone hyfsat. Sen har vi, enligt psykologerna och en del andra tänkare, själv-et som är den del i oss som vi inte vet så mycket om, men som ändå styr oss i hög grad. Och kanske är det som du antyder att jaget står i vägen för självet, att vi egentligen skulle kunna vara mer öppna för självet. Men vi lever i ett nu som ställer krav på jaget och eftersom det är den del i oss som vi har mest kontakt med, så är det naturligt att vi prioriterar just jaget. Det är ju också på jagets domäner som vi kan vara andra till hjälp, lyfta fram det altruistiska inom oss. Men ju flera år jag lever, desto mer funderar jag på vad ett gott liv är.

  9. TatluserTatluser

    Läser nu på morgonen på SVT att man under senaste åren funnit nittiofem andra solsystem i rymden alla med flera jordlika planeter – kanske rymden kryllar av energier fyllda av livs- och tankesignaler, själv har jag erfarenheter av tre livsfarliga händelser där jag i chocktillståndet fick signaler i hjärnan som gjorde att jag utan medvetet tänkande på bråkdelar av sekunder utförde handlingar som räddade mig, dessutom har jag för c:a femtio år sedan varit med om två, då vid tillfället för mig obegripliga, upplevelser som visade för ögat synligt energispel i atmosfären, det var då jag började läsa om fysikforskning. Ett är säkert fortfarande finns mycket att upptäcka, det kanske är därför livet går vidare.

  10. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Fysikforskning låter väldigt intressant. Jag har alltid varit intresserad av rymden och skulle gärna följa med till Mars om jag finge. Fast helst ännu längre bort. Är som du (?) ganska övertygad om att det kryllar av liv i någon form på otaliga ställen i universum. Om det INTE gjorde det, utan om vi verkligen vore det enda livet i hela universum, så vore vi ju ensammare än vad som är mänskligt möjligt att förstå.

  11. bebebebe

    Om man nu har den läggningen att fundera över ens liv när det inte längre finns kan man ju ägna någon tanke åt vad/var man var innan man föddes. Eller motsvarande tanke om till exempel en blåsippa? Eller skulle det vara att underskatta sig/människan?

  12. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Jovisst, varför inte ägna en tanke åt var man var innan man blev till? Vi lever ju mellan två evigheter, den som var innan vi blev till och den som följer på vår död. Varför är nästan alla människor inte ett dugg rädda för den första evigheten, men har många tankar om den senare? Är det så stor skillnad på dem egentligen? Vi var inte med i den första, men det skrämmer oss inte alls. Vad säger att den andra blir så mycket värre, eftersom många är så rädda för den?
    Blåsippan kommer och går från sina evigheter. Skillnaden mellan den och oss är väl att blåsippan inte har någon hjärna. Hälsning från Ingria

  13. PaulThomasPaulThomas

    Den stora tomheten som inträffar innan mitt liv skrämmer förstås inte. Jag tänker mig livet som när ett barn får en hundvalp. Husdjuret och barnet växer upp tillsammans, upplever mycket. När sedan hunden somnar in kvarstår en svår saknad. Den saknaden kan inte jämföras med hur det var innan valpen dök upp. Då kanske det lilla barnet inte hade en tanke på att leva med en härlig kompis.
    Hur var det då, innan jag blev född? Bara att mitt i all tomhet bli den utvalde ger positiv glädje. Bland miljontals tänkbara livsgnistor blev just jag ihågkommen! Jag jublar av tacksamhet. Blåsippan visar sin glädje med intensivt blå skönhet.

  14. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Det är lätt att förstå saknaden av en hund eller nära vän, för det är något som utspelar sig i mitt varandes tid. Jag tänker mera på, att det egentligen inte finns någon skillnad på den tid som fanns före mig och den tid som kommer efter mig. Vi dyker upp i tiden och efter 80-100 år lämnar vi den, precis som miljarder av människor gjort. Om vi sen bara löses upp i atomer, eller om vi genomgår en metamorfos som ger oss en annan plats och funktion i tiden, vet ingen. Om så skulle vara, får vi veta när vi nått vår tids ände. Intressant. Lika intressant är frågan vad tid egentligen är. En del menar att den bara finns, den rör sig inte utan det är vi som rör oss i den. För mig går inte det riktigt ihop. Tiden bara för jordens vidkommanden har ju förändrats. En gång fanns ju inte jorden i tiden, men tiden i sig fanns ju, eftersom vi räknar universums varande ungefär till 13,7 miljarder år . Alltså, vi räknar i tid. Och före Big Bang? Fanns tiden då?

  15. DidaniaDidania

    Jag känner inte att jag fanns till – innan jag blev till. Tiden innan jag blev till känner jag till genom historien, kulturen etc.
    Jag dyker upp och får leva min utmätta (?) tid. Sedan dör jag
    frågan är om det inom mitt jag finns en gnutta av ”något större” som då frigörs från den tillfälliga personen som bar mitt namn?

    Eller om ”det hela” bara handlar om de avtryck, spår – som jag i min nuvarande personlighet har satt?

  16. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Ja, vi vet något om det som var före oss, en hel del från vår historiska tid, lite mindre om den dokumenterade historians förhistorien. Men något vet vi, även om en del är antaganden eller gissningar.

    Men om det som kommer sen vet vi egentligen ingenting. Det vill säga – vi kan ana en del om utvecklingen av den tid vi inte kommer att var med i, alltså mänsklighetens framtid, 10-25-50 år framåt. Också där rör vi oss med förmodanden och gissningar, men den framtiden tror vi oss ändå ana något om.

    Men vi vet absolut ingenting om den framtid som är vår personliga framtid efter döden. Visst, en del tror sig veta och försöker övertyga de ovetande, men den framtiden är likväl av en helt annan sort än mänsklighetens närmaste framtid. Kanske är det anledningen till vår rädsla. Vi är rädda för att kanske ingenting alls finns, men vi kan också vara rädda för att det faktiskt finns något, men att det kommer att vara så främmande. Fast min personlig inställning är, att om det finns en fortsättning för mig, så är den en fortsättningen kompatibel med min själ och då kommer jag ändå att känna igen det. Vilka dimensioner eller former den än tar sig.

  17. vetgirigvetgirig

    Jordbruksexperter spår att vi ganska snart har mist vår förmåga att odla någonting på våra jordbruksmarker.
    Vi har under lång tid våldfört oss på all vår produktiva matjord, och det så till den milda grad, på grund av konstgödning och besprutning. Och det för att få så stora grödor som möjligt. Mycket snart är matjorden steril och ”renons” på mikroorganismer. Och då är det minsann slutodlat!
    Dessutom, på knappt hundra år har vi genom den moderna teknologin ,”som vi är så stolta över”, lyckats förstöra alla världshav med plastsopor, så att många fiskarter är utdöende och ännu fler hotade.

    Jag läste eller hörde att cirka sjuttio procent av all forskning bedrivs för att utveckla kommunikation och letande efter ”substitutplaneter” till Jorden, men mycket litet när det gäller forskning om överlevnad! på vår Jord!

    Jo, men Ulltuna och Svalöv har i dagarna börjat försök att förädla spannmålssorter som ska klara extrema klimatförändringar. Att få fram sådana sorter är inte gjort i en ”handvändning”!

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen