« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Människan och verket

Skrevs 2015-02-21, 13:02 av hesiodos

Minns att jag i en diskussionn om Moberg  framhöls behovet av att skilja mellan människan och verken. Jo skall man riktigt njuta av de stora konstnärerna så är det utan tvekan så. Men ibland kan det vara svårt …extremt svårt.

Under en period kom jag att intressera mig för många av den tyske regissören Fassbinders filmer *Berlin Alexander Platz* *Maria Brauns äktenskap* ”Petra von Kants bittra tåra” och ”Veronika Voss längtan*

I ett TV program i direkt anslutning till en av hans filmer så visades ett program om människan bakom filmerna. Det visade sig då att Fassbinder hade gift sig med en av sina skådespelare,vilket inte hindrade honom från att vara otrogen på själva brölloppsnatten med en annan Fassbinderskådespelare som var med i filmen.Om jag nu minns rätt.  Det utlöste så klart våldsamma reaktioner men ledde till en enastående rollprestation,något som regissören uppenbarligen hoppades på. Tala om lárt pour la´rt  Konsten för konstens egen skull. Måste erkänna att det för mig blev omöjligt att se den filmen igen och för övrigt även senare av Fassbinder regisserade filmer. Glappet mellan verket och den store filmskaparen var för stort.

Svar

  1. DidaniaDidania

    Det är nog bra att försöka skillja på människan och verket.
    Men kan visst vara svårt när all för mycket bakgrundsvetande vill färga av sig.

    Jag minns som barn, att jag inte ville höra på när de vuxna ville berätta om vad som låg bak HC Anderssons sagor – jag ville ha sagan ostört för att kunna uppleva.

    Att senare i livet ta del av bakomliggande förhållanden var självklart intressant – men en helt annan saga.

  2. vetgirigvetgirig

    Tar man del av alla bakgrundshändelser, då förstår man händelseförloppen bättre. Eller hur?Vi har ju varit överens om att lång erfarenhet skapar större förståelse, för varför det och det händer.

    Vetgirig ber om ursäkt, jag gick händelsen i förväg och svarade på föregående kommentar av Didania. Finns ingen förlåtelse för otrohet på bröllopsnatten.

  3. DidaniaDidania

    jovisst, vetgirig – så är det nog – med åldern förstår vi sammanhangen i livet bättre.
    Men på tal om konstverk: ett konstverk måste, för att anses vara ett konstverk, kunna ”stå alena”
    utan bakgrundsförklaringar.

  4. hesiodoshesiodos Inläggsförfattare

    Ett annat exempel där konstens moraliska ansvar kom under debatt var Lars Noréns uppsättning av 7:3 en pjäs som kom till i samarbete med interner inom kriminalvården.
    Den blev häftigt kritiserad då den i dialogform iscensatte inslag av nazism och antisemitism och sedermera gjorde det möjligt för de medverkande att rymma, begå rån och som i sin tur ledde till de sk Malexandermorden.

  5. DidaniaDidania

    Ja det måste ha varit grymt för Lars Norén att få se konsekvenserna av sitt teaterexperiment!
    Även om pjäsen blev bra (jag såg den aldrig) blev omkostnaderna allt för stora.
    Ibland har man hört uttrycket ”han/hon går över lik” för sitt verk – bok/pjäs etc. – jag förstår inte heller de som offentligt avrättar andra (förtrinsvis förälder) i sin konst.

  6. vetgirigvetgirig

    Jag är ganska säker på att Lars Norén betraktas som mycket för mer än till exempel Lars Molin. I alla fall av konnässörer.Men Norén har aldrig haft någon Tatuerad Änka med sig på någon Oskarsgala? Vad jag vet? Eller vad det var för gala?
    Du kanske kommer ihåg Didania?

  7. DidaniaDidania

    Svårt att jämföra Lars Norén med Lars Molin.
    Ganska stor skillnad i ämnesval och genre.
    Jag är glad över att båda finns och kan från var sitt håll beskriva livet.
    Båda behövs.

    Priser o sånt har jag inte koll på – men det finns ju på nätet -

  8. bebebebe

    När ett konstnärligt verk är utsläppt är skapelsens syfte eller dess skapare av sekundärt intresse. Det är läsaren med sin bakgrund av sina associationer som skall bedöma verket. Åsa Linderborgs utomordentliga verk ”Mig äger ingen” skulle jag till exempel inte kunna uppskatta om jag relaterade det till hennes skriverier i Aftonbladet till exempel. Naturligtvis är man inte oberörd av konstnärers agerande utanför sina verk, och det finns t ex skådespelare vars måhända strålande scenprestationer jag undviker m h t kunskap om deras uppträdande utanför scenen. Man är ju inte mer än människa.

  9. minimalminimal

    Förstår inte hur du har kommit fram till det där med sekundärt intresse bebe? I väldigt många fall fungerar det nog precist tvärt om. Att både verk och skapare får bli en del av ett primärt intresse när boken har kommit ut, premiären har klarats av eller vernissaget. Denna dubbla ingång tror jag istället kan hjälpa till att förklara och fördjupa verket.
    Vad var frågan?

  10. bebebebe

    När ett verk är utsläppt tycker jag verket skall tala för sig själv. Jag anser att det är vad jag får ut av ett verk som är behållningen, inte vad författaren råkat ut för under tiden. Dvs det min upplevelse som läsare baserat på textens resonans med mina egna erfarenheter som ger textens värde.

  11. orera

    Verket är överordnat allt och ett resultat av konstnärens/författarens bakgrund. Även om man ogillar somligt så behövdes alla delar för utfallet.

  12. minimalminimal

    I mitt galleri igår började tårar att rinna på en besökande framför ett konstverk. Bildens motiv var helt abstrakt. Bara färgkombinationer i form av rutor. Skall jag förklara bildens utseende så kanske Klee ligger nära till hands. Man blir avundsjuk

  13. Hyperbore

    Jag kommer att tänka på konstnären Bengt Lindström. Vi hade en konstklubb på Vägverkets huvudkontor i Borlänge och hade på något sätt lyckats få dit Bengt Lindström till ”vernissagen” på en utställning med tavlor av honom.

    ”Någon som målar som han måste ju vara lika färgstark som person” trodde vi. Men han satt bara tyst i ett hörn och ville överhuvudtaget inte kommentera sin bilder.

    En besvikelse.

  14. Lasse-MajaLasse-Maja

    För mig är det fullständigt ointressant att veta vem som gjort det och vad personen stod för. Detta oavsett konstform som tavlor, böcker, fotografier, musik eller vad det nu är. För mig är det bara själva konstverket som gäller punkt slut!

    Varför skall jag blanda in den som gjort konstverket? De värderingar personen har har ju inte mycket att göra med vad jag finner intressant? T.ex. skiter jag fullkomligt i vilka värderingar Holmér eller Persson står för då jag läser deras deckare. Än mindre bryr jag mig om vad en musiker eller målare har för tankar. Nej låt verken tala för sig själva, jag tror både de och upphovsmannen/kvinnan mår bäst av det! Eller skulle Strindbergs böcker bli bättre/sämre om jag bedömde dem efter alla gånger han var gift…?

  15. minimalminimal

    Om du träffar på en genialisk bilmotor eller fantastisk snygg suflett på en cabriolet Lasse-Maja, skulle då inte konstruktionen och den bakomliggande orsaken till suflettbygget intressera dig? Erkänn?

  16. hesiodoshesiodos Inläggsförfattare

    Anta att man är intresserad av poesi och läser flera gånger igenom nedanstående dikt av Geijer. Och dessutom kanske försöker man tillgodogöra sig diktens motiv,tanke,genre,symbolik,bildspråk,komposition.mm
    Dock ingen bakgrundsinformation.

    Dikten ger då en speciell upplevelse. Därefter lämnas följande bakgrundsinformation.
    Geijer hade sedan mitten av trettiotalet anfäktats av allt starkare tvivel
    på de konservativa åsikter han bekände sig till, och nyåret
    1838 förberedde han det offentliga avståndstagande som
    strax därefter följde. Han insåg klart vad ”avfallet” skul-
    le föra med sig: stor uppståndelse, hätska angrepp, bryt-
    ning med gamla vänner, misstro och isolering. Men han kände
    ett inre tvång att inte längre dölja, att hans väg nu ledde
    i en annan riktning än förr.

    Efter jag hade fått den informationen fick dikten för mig ett annat djup och bl.a raden *Ensam i bräcklig farkost vågar* en annan dimension.
    Upplevelsen av dikten blev en annan oavsett om jag ville det eller ej. Det var inget som jag kunde påverka viljemässigt.
    Så min tes är att upplevelsen av ett verk blir annorlunda om vi har väsentlig bakgrundsinformation eller inte.

    PÅ NYÅRSDAGEN 1838
    Ensam i bräcklig farkost vågar
    Seglaren sig på det vida haf,
    Stjernhvalfvet öfver honom lågar,
    Nedanför brusar hemskt hans graf.
    Framåt så är hans ödes bud,
    Och i djupet bor som uti himlen Gud

  17. Lasse-MajaLasse-Maja

    När jag tittar på ett värk vad det än är så är upplevelsen verket och mina fantasier kring det som ger mig tillfredsställelsen. T.ex. så kan jag njuta oerhört av en tavla ända tills konstnären kommer fram och talar om vad den betyder och hur han/hon tänkt sig. Helst skulle jag i det ögonblicket be människan hålla käften! Möjligt att jag kanske skulle missat någon dimension men så känner jag det. Jag är lyckligast då jag får göra mina egna värderingar och drömmar…

    Jag fotograferar gärna och visar ibland mina bilder och folk får gärna tycka vad de vill om mina verk. Men vem , vad jag står för och hur jag är har de inte med att göra. Kan man inte ta verket för vad det är så får det i alla fall vara för mig.

  18. DidaniaDidania

    Upplevelsen av ett verk blir annorlunda – beroende av bakgrundsinformation etc…

    Jo, upplevelsen av ett konstverk påverkas ju av allt annat som också påverkar oss.
    Om jag nyss har upplevt att vara sjösjuk, skulle jag kanske uppleva ”ensam i bräcklig farkost…..”
    på ett annat sätt – än i dag?

    Jag tyckte om att läsa dikten här – och bakgrunden ger mig inget mera. Jag hade när sagt tvärtom.
    Bakgrundsvetandet kan ibland ”förminska” eller ”insnävra” dikten för mig, som helst vill möta den oförberedd för at kunna ”göra den till min”?

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen