« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Långa helger

Skrevs 2019-04-22, 14:18 av Ingria

Ibland går jag in här på Silvergen och ser att ni finns kvar, ni som funnits i åtskilliga år på bloggen och som jag ibland haft intressanta diskussioner med.

Nu är påsken snart över, bara en halvdag till att klara av. Då och då funderar jag på hur människor upplever de här långa helgerna som jul, påsk och framför allt midsommar. Antar att ni med barn och barnbarn har era helger klara: långhelg är en familjehelg. Det känns tryggt och skönt och självklart.

Men så finns vi som inte har barnbarn och kanske med något enstaka barn ute i världen. Jag känner att vi liksom blir kvar. Om man inte är så god vän med någon att man räknas in i vederbörandes familj, har man liksom inte en chans. Det är bara att ta sig igen de 3-4 dagarna på bästa sätt: Läsa, se på teve, lyssna på musik … och så finns ju datorn att ta till.

Jag avskyr innerligt dessa långa helger. Vardagarna är fulla av aktiviteter och jag är fortfarande mycket aktiv på flera sätt. Vanliga 2-dagarshelger kan någon gång kännas lite långa men de går. För på dem vilar inga förväntningar. Det är helt okej att vara ensam en vanlig helg. Men de långa helgerna skriker efter gemenskap och hittar du ingen så vill ingen ha dig. Ungefär som Skära, skära havre…

Har också funnit att det säkert finns flera ensamma än jag under långhelgerna, men man skyltar inte med det. Skam. Man bara överlever. Men nu är påsken gjord för den här gången. Midsommar hotar visserligen men dit är ändå två månader. Nu ska jag glädja mig åt alla småhelger som ibland nästan kan svischa förbi och njuta av de stabila vardagarna då folk arbetar eller är ute på stan, då man kan gå ut alldeles ensam och bara må gott./ Tänker Ingria

Svar

  1. GerdGerd

    Min annars så stillsamma helg livas upp med vantstickning. Restgarner används och det är spännande att se om garnet räcker till vante nr 2 i produktionen (10:e vantparet är på gång). Hittills har det fungerat men nu är spänningen hög. Ljusblå vante med orange ränder, topp och tumme. Få se om också detta par vantar blir färdiga så som jag tänkt.

    Jag hoppas förstås att min vantstickning ska efterfrågas av barn, barnbarn och makar eller så får de gå till någon välgörenhetsinrättning.

    Jag delar annars din grunduppfattning om långa helger och jag gör således så gott jag kan för att de ska passera också när jag blivit handikäppad.

  2. BirgittaMBirgittaM

    Jag känner igen mig i det du skriver. Jag kan säga dig att även om man har barn och barnbarn , så lever de ju sina egna liv. I bästa fall kan man tillbringa någon dag med dem, men i övrigt får man försöka sysselsätta sig själv. Fördelen med sommarhalvåret är ju att man kan vara ute mer. Jag har en hund som är mitt sällskap på promenader och även på kvällen i soffan. Jag har också tur att ha bra kontakt med flera grannar (tillika hundägare). Vi ordande knytis på påskafton och det var väldigt trevligt. Det är också bra att ha någon kreativ hobby, som Gerd har. Det är tur att man gillar att läsa böcker, för jag tycker att det är sällan några program på TV, som lockar. Men visst är det skönt när långhelgen är över och aktiviteterna kommer igång. Det blir körsång på tisdag och besök på Nationalmuseum på fredag. För det är ju framför allt stimulerande samvaro med andra människor man längtar efter.
    PS till Gerd. Jag stickade varsin mössa till mina yngsta barnbarn, men de används inte! Synd, de var roliga att sticka. Jag hoppas att de lämnar dem vidare till någon välgörenhet!

  3. IngriaIngria Inläggsförfattare

    När man inte har familj att anknyta till just de här långa helgdagarna blir vänner viktiga. Men var och hur hitta dem? Är man ganska introvert lagd tar man sällan initiativ, dels för att man inte tror någon är intresserad, dels för att man själv inte är intresserad av att möta människor bara för att mötas. För vissa – många – människor är möten självklara. Man ses vid något tillfälle och vips så har en kontakt skapats! För andra – mindre många – är vänskapsskapande en mer komplicerad process. Man är försiktig, man är rädd för att det ska bli fel. Och tar man själv kontakt utan att sedan få någon kontaktform tillbaka, känner man sig värdelös.

    Jag önskar det funnes något forum för människor som vill skapa djupa kontakter med varandra. Framför allt ett forum för ensamma människor som behöver både sin ensamhet och gemenskap med likasinnade. Ett forum där man umgås både via mejl och personliga möten. För bara mejl räcker inte. Genom sådana kan man få intressanta diskussioner och vänner på avstånd. Men för riktiga kontakter måste man mötas, se varandra, se kroppsspråket, höra rösten …

    Någon som känner till något sådant ställe?/ Undrar Ingria

  4. Jalle

    Varför inte gå med i en pensionärsförening, de har ofta olika aktiviteter. Eller leta på nätet så hittar du olika föreningar för ensamma människor som ordnar olika aktiviteter, träffar, enkla eller mer högtidliga. Lycka till.

  5. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Jag är med i en pensionärsförening. Men den finns inte när de långa helgerna kommer och min erfarenhet är tyvärr också, att medlemmarna i en pensionärsförening har nog med att vara med på de aktiviteter som erbjuds där. Kontakterna handlar om att äta en god räksmörgås och kanske lyssna till anföranden. Jag har ännu inte lyckats knyta någon närmare kontakt med någon i min förening även om jag har rätt trevligt när jag är där en onsdag eller torsdag. Föreningar för ensamma människor har jag inte sett på nätet. Får kanske leta mera.

  6. BirgittaMBirgittaM

    I min kommun finns åtminstone två seniorboenden där man har gemensam matsal. I vilken utsträckning man sedan ordnar gemensamma aktiviteter där i samband med långhelger vet jag ej, man jag föreställer mig att många i din situation väljer ett sådant typ av boende i hopp om att finna likasinnade. I min kommun ordar också kyrkan en hel del under helgerna.

  7. vetgirigvetgirig

    Nu fick Du igång oss,Ingria, i alla fall de äldre damerna. För oss ensamma och EFTERBLIVNA ICKE karlar, så är alla helger och lång-helger det tråkigaste, som finns att uppleva.
    Farfar och morfar är minsann inte välbesökta av varken barn,barnbarn och barn-barnsbarn.
    Det är säkert så att ni farmödrar och mormödrar besöks oftare!

  8. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Oj, Vetgirig, vilket intressant utbrott! På ett sätt gläder det mig ändå att också ni män drabbas av ensamma helger. Det känns lite mindre ensamt, när jag vet att det finns andra som upplever samma sak. För ensamhet är förödande. Det värsta är kanske inte att man tvingas vara ensam, utan vissheten att människor andra hus och lägenheter sitter med någon eller några eller med kanske ganska många. Veta att de pratar och skrattar och har det fantastiskt!

    Ju längre jag lever, desto mer upprorisk känner jag mig beträffande ensamhet. Tycker det borde gå att lösa på något vis. Visst ordnar kyrkan gemensamhetsverksamhet någon av de långa helgerna, men om man inte är kyrklig, så är det inte självklart att gå dit. Och i varje fall jag frågar mig vilken slags gemenskap jag vill ha. Sitta och dricka kaffe någon timma för att få chans att byta några alldagliga ord med någon? Löser det min midsommar?

    Ibland känner jag att ett seniorboende skulle passa mig. Ett kulturellt seniorboende där man äter tillsammans, med ett allrum där det alltid sitter några, ett boende där man ordnar alfapet, handarbetskvällar, bokcirklar och musikkvällar. Men framför allt ett ställe där människor man känner och gillar finns kvar också när det blir påsk, midsommar, jul och nyårsafton. Undrar om det finns något sådant boende någonstans i Sverige? Jag skulle ställa mig i kö dit, även om det skulle ligga 80 mil från den plats jag idag bor. Men jag tycker mig ha hört att man lägger ner äldreboenden i tro att alla vill bo kvar hemma. Och till de boenden som blir kvar måste man vara ungefär halvdöd eller heldement för att komma och då har man inte så mycket glädje av alfapet och böcker längre!/ Ingria

  9. BirgittaMBirgittaM

    Det är viktigt att skilja på seniorboenden och äldreboenden. För att hyra eller köpa en seniorlägenhet krävs som regel bara att man fyllt 55 år. För att få plats på ett äldreboende måste man ansöka hos kommunen. Det kan nog variera från kommun till kommun.
    Jag gjorde en sökning på min egen kommun och den visade sig endast förteckna seniorboenden i kommunal regi. Jag letade vidare och hittade en annan hemsida, seniorval.se. Den kompletterar min kommuns hemsida eftersom den även informerar om andra seniorboenden, alltså även de med bostadsrätt. Det finns ju också en del kollektivboenden, men hur man hittar dem vet jag inte.

  10. vetgirigvetgirig

    Ensam är man och blir man, även om man som jag bor på ett servicehusmed ett hundratal grannar. det är kolossalt svårt att finna tvillingsjälar med samma intressen. Jag är då ingen enstörig ensam-varg, men ändå är måltider och gemensamma kaffestunder, det enda som kittar ihop oss och då i regel vid samma bord. Det ger minsann ingen gemenskap just.

    Men så är det att bli gammal, vi närmar oss nittio många av oss och vi försjunker gärna . i
    tråkiga, destruktiva tankar .Kors i himmelens namn vad tio år gör skillnad i denna ålder!

  11. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Intressant inlägg, tack Vetgirig. Jag funderar på att söka mig till ett så kallat trygghetsboende just för att känna att det finns människor runt mig även aftnar, långhelger och vanliga helger. Samtidigt vet jag hur svårt det är att finna själsfränder även om man bor så. Men kanske skulle det ändå vara bättre än idag.

    Hur hittar man själsfränder som äldre? Jag är inte så gammal än, nära 80, men jag märker hur mycket av mina jämnårigas tid går åt till att prata krämpor när jag själv helst vill prata litteratur, skrivande, integration och annat. Trots att jag också har krämpor när jag känner efter. Men livet är viktigare på något vis. Man får rätta till de krämpor som går att rätta till, men varför måste de bli det första och sista samtalsämnet mellan oss äldre? Jag förstår det inte!

    Sen känner jag några få 85-100-åriga som jag har fantastiska samtal med om livet som varit, om samhället idag. Med några spelar jag regelbundet alfapet.

    Få se om jag hittar något intressant trygghetsboende. Kanske kan man själv styra aktiviteterna något. Föreslå/Starta alfapet, bokcirkel, musiklyssnande, filosofiska rum … Några kanske nappar! Det sista som lämnade Pandoras ask var ju ändå hoppet!

  12. vetgirigvetgirig

    Du Skriver att Du företrädesvis är intresserad av skrivandets konst . En livsberättelse har jag åstadkommit och har ett litet manus i byrålådan, just om mitt maniska intresse, nämligen klimat och natur, men vi har gl, ömt forskning om överlevnad och det bara för att finna reservplaneter där vi kan fortsätta med förstörelsen av eventuellt klimat och lämplig natur. Handen på hjärtat, vad har vi på jorden för nytta av att , som nu i dagarna få belägg för att universum är dubbelt så stort från THE BIG BANG räkna åt andra hållett? Ett nytt teleskop fotade Big Bang för cirka 14 tusen ljusår bort förra året, vill jag minnas.?

  13. kyllingkylling

    Detta är en svår fråga. Men problemet finns. Men ett är säkert, det är den ensamma som måste ta sig före…att bjuda till och bjuda in. Men ensamheten kommer inte alltid bums, som ett åsknedslag. Det sker ofta sakta och med tiden och till sist så sitter ”man/kvinna” fast i ensamheten. En del är så vana vid ensamheten att de inte störs av den. Andra upplever den som tragisk och då är det just då man/kvinna ska försöka göra något åt detta. Bjuda in, gå till olika verksamheter – allt i syfte att få ett ”umgänge”. Det blir som ett spel – ibland vinner man/kvinna och ibland blir det omvänt! Lite spill får man räkna med!!! Det är aldrig för sent att bryta ensamheten – men det gäller å andra sidan att se upp i tid. Bjuda på sig själv – kan ge resultat.

  14. IngriaIngria Inläggsförfattare

    Hej Kylling!
    Att bjuda in – det låter så lätt. Det är, som du skriver ett spel: ibland vinner man, ibland inte. Jag önskar det vore som du skriver, att det aldrig är för sent att bryta ensamheten. Men många gånger tvivlar jag på de orden. Jag har blivit en socialt ensam människa och jag vet inte om det går att vända på spegeln.

    Nu har jag i alla fall satt upp mig som sökande till ett s k trygghetsboende, långt från den stad jag bor i. Det sista som lämnar människan är trots allt hoppet. Så jag gör ett slags paradigmskifte i livet. Flyttar, börjar om. Det känns trots allt lättare att börja satsa på gemenskapsbyggande med helt främmande människor. Låter kanske märkligt, men tror ändå att det är sant. Att få börja om helt, inte lappa och laga.

    I folkskolan blev jag hårt mobbad av ett gäng pojkar. Sen flyttade vi och jag började i realskola i en liten stad på västkusten. Ingen kände mig, ingen visste vad som hänt mig, jag var som ett oskrivet kort. Jag vågade börja visa mig igen, ta för mig av gemenskapen. Åren i realskolan är mitt livs lyckligaste.
    Sommarhälsning från Ingria

  15. kyllingkylling

    Ingrid…livet är upp och livet är ner! Jag har läst vad du skrivit här och noterat att du är delvis är unik…Varit med om mycket och har en kraft i att ”fundera” och skriva. Men du visar en god styrka i att ”flytta” nu i mogen ålder. Det är att utmana dig själv + de dit du kommer till. Hur många tror du har den kraften – att ensam, flytta till okänd mark? Jag vet att man/kvinna kan får ännu mera kraft när de börja plöja ”en ny åker”. Att skaffa bekanta eller odla vänner…är inte så lätt om man har krav – vilket man ska ha! Bekanta kommer och går – vänner visar sig först när man behöver dem. För mig ser det ut som om du har en dold bakgrund som liksom bromsar dig. Jag säger det man inte får säga: Spotta upp dig – sök – och du ska finna! Du har ju även ett rikt liv av varierat slag – sådant som få har. Jag har läst vad du berättat när du blev medlem…Kom igen! Tågen står och väntar…Satsa på ”många” kontakter och räkna med att vinna några!

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen