« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Funderingar!

Skrevs 2017-08-03, 07:24 av vetgirig

Allt oftare drabbas jag av perioder av overklighet, då jag så smått vänder på dygnet, blir osäker på min medicinering och drabbas av en aning av förvirring dessutom. Jag inser att jag måste ha hjälp med just medicinerna om det inte ska spåra ur alldeles. Dagligen är jag ute med min ”eloped” och träffar folk, men ändå är jag för mycket ensam med mina funderingar. Jag saknar trygghet! En trygghet som jag förmodligen skulle få på ett servicehus. Har ansökt om boende på ett sådant, men förvägrats det i ett fyra A-sidor långt svarskonvolut från biståndshandläggare!

Svar

  1. PaulThomasPaulThomas

    Visst kan verkligheten kännas overklig ibland!
    Trygghet i medicineringen är knepig. Så länge alla tabletter ser ut som dom alltid har gjort är det inga problem. Men plötsligt är en annan tillverkare inblandad då är utseendet annat. Detta problem kan uppstå när som helst i laddningen av dosetten.
    Jag brukar rita av tabletten på locket av burken. Fram- och baksida. En tappad tablett kan då lättare återföras till rätt fack eller burk.
    De som jobbar på apotek har ingen som helst förståelse. De har upplyst mig om att tabletterna från olika tillverkare FÅR inte se likadana ut.

  2. gunillagogunillago

    Jag förstår inte att man har lagt ner så många äldreboenden, särskilt med dagens bostadsbrist. Det är bättre att bo kollektivt i åldrandet. Bättre koll och sällskap! Man skulle kunna tro att vi i efterkrigsgenerationerna är mobbade för att vi är så många. ?? Det var ju därför det fanns fonder….

  3. kyllingkylling

    Detta som Du ”Vetgirig” beskriver, är något som vi alla med tidens tand får känning av. Just ensamheten förbättra inte problemet. Vad som är besvärande med svensk äldrevård…är att resurserna är för få och bättre blir det inte framöver. Den stora frågan är om flytten till ett äldreboende blir särskilt mycket bättre. Av olika orsaker har jag ”studerat” ett antal sådana boende och tycker mig ha märkt att ensamheten finns även där. Kanske mera märkbart där eftersom det finns en del boende där som ”man blir liksom påtvingade”. Skulle man haft umgänge med dem på frivillig väg???
    Bor man själv i en bostad som ligger i ett område man väl känner och har varit boende där i många år, närma till affären etc., så kanske detta ändå är bäst…att bo där så länge man kan och då med hjälp och service från kommunen. Sedan kanske man har lite kontakt med de boende och själv kan initiera till lite umgänge. Men som sagt… det är den som känner behovet – som måste ta initiativet…att bjuda in eller bjuda till.
    Men om oron är stor och biter sig fast, borde det vara möjligt att utifrån hög ålder och en del åkommor…få en plats på ett servicehus eller äldreboende. Men vi som har fått turen att leva ett långt liv…borde ju i god tid planera för våra kommande behov på den riktiga ålderns höst. Vi borde också göra våra röster hörda – på valdagen om inget annat – och ta ställning till den stora fråga: Kan Sverige hjälpa alla i världen som har det svårt och kommer hit – utan att välfärden försämras???Vi är för fega – en del av oss – och låter allt pågå…för att som nu upptäcka..Inte Fan finns det någon hjälp att få som vi trott och önskar.

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen