« Tillbaka till diskussionsarkivet

Diskussionsämne: Älskade Klara!?

Skrevs 2009-11-17, 07:57 av PaulThomas

I slutet av 50-talet började jag jobba på Expressen. Det var under blytiden. Min far var typograf (handsättare) och tog med mig till tidningen. Så kunde det gå till att få jobb på den tiden! Jag blev korrekturavdragare. Det behövdes fler unga lärlingar så jag tog med lite kompisar, snart var vi nog ett tiotal.
På morgonkvisten fick man se upp för de jättetunga pappersrullarna som skickligt hanterades vid ingången. Doften av trycksvärta var påtaglig. Rasslet från alla sättmaskinerna glömmer jag aldrig.
På den tiden skrev maskinsättaren texten på ett slags tangentbord och maskinen var inte sen att göra rader av det skrivna. I olika spaltbredder. Små mässingsmatriser lades på rad och bildade underlag för gjutningen.
Allt detta skötte maskinen automatiskt, den till och med sorterade tillbaka matriserna efter avgjutningen. En långsmal blytacka hängde i en kätting och sjönk sakta ner i en varm gryta, därav sättmetallen.
De färdiga raderna fick svalna, sattes i ”skepp” och bars fram till själva tidningssidorna. Dessa var ihopsatta parvis i en kraftfull ram. Korrekturavdragaren skulle svartfärga texten och göra ett avdrag på papper med en torrvals. Av skeppet och även den färdiga sidan. På så vis kunde korrekturläsarna och redaktörerna kolla att text och bilder var okej.
Bilder ja, hur framställdes dom? Jo, dess raster etsades fram på klichéanstalten med kemi och bågljuslampa.
Vid vissa tillfällen skulle samma annons förekomma i bägge kvällstidningar. Då fick man kila över till konkurrerande blaskan och överlämna zinkklichéerna. Det var ett spännande uppdrag. På Aftonbladet ståtade man med ”stampat jordgolv” på den här tiden. I mörkret kunde man skönja en och annan typograf sittande eller liggande, ofta med en korvbit till brännvinet. På vår tidning var det mer välordnat, här kunde gubbarna sova ruset av sig i makulaturrummet som var varmt och gott. I omklädningsrummet halsade man sällan utan hade kantstötta porslinskoppar för tutingen.
När korrekturavdragaren gjort sitt avdrag gick det till korrläsarna där det ibland var svårt att ta sig fram då alla vågräta ytor var belamrade med tomglas.
Den omtalade charmen med Klarakvarteren fanns givetvis men att allt badade i alkohol var nog tragiskt för vissa.
Att personalen varje dag lyckades framställa de olika upplagorna förefaller som ett mysterium. Men vi hann alltid stressa fram tidningar ur kaoset. Tryckmaskinerna startade väldigt sakta, inställningar och justeringar gjordes, farten ökade till ett slamrande och dånande inferno.
Nu för tiden görs ju tidningar, som bekant, med helt annan teknik. Ett par duktiga tjejer kan nog framställa tiotalet olika utgåvor utan problem. Manus skickas elektroniskt till den ort där tryckningen sker. Det jobbigaste och mest kostsamma sägs vara själva distributionen.

Svar

  1. ethaetha

    Vilka minnen du väcker! Rasslet av sättmaskinerna, korrekturens långa remsor! Revider! skrevs på korren som hade för många fel.
    Men på en landsortstidning var inte stressen särskilt dominerande, inte heller alkoholen. Däremot kunde det på redaktionen rulla en eller annan flaska starkvin i en låda ibland.
    Såvitt jag vet… Jag var yngst och nybakad studentska, kallades ”kandidaten” och fick en grundlön på 600 kronor i månaden…

  2. Välkommen hit! I mitt arbetsliv med socialt arbete har jag träffat några män som börjat sin bana just i den bransch du beskriver. En av den började som typograf och slutade som bitr. socialdirektör i Stockholm stad. Han var min chef (jag har skrivit om honom i ethas tråd ”Sånger som jag läst”). Av din beskrivning förstår jag bättre varför Kjell E var nykterist och förbundsordförande i IOGT! Kjell E var också noga med texterna och använde korrekturtecken för att korrigera min text. Det var ett utmärkt sätt och han lärde också ut dessa tecken, som jag fortfarande gillar och använder mig av.

  3. Vilka minnen…och ett eget från Nordisk Rotogravyrdär jag startade min grafiska bana som djuptrycksbiträde. Vi arbetade då även lördagar och det syntes tydligt att det var ett gammalt hantverksyrke. Just på lördagarna kom alltid tryckarn dit iklädd mörk kostym och kubb. Halade fram en kvarter ur kavajen, skruvade av korken som fylldes med sprit. Vi alla biträden, 1.a biträden med flera som tillhörde den maskinen stod i en ring runt tryckarn då han gav korken till 2:dre tryckarn med orden: – Låt den gå runt.

    Alla i laget doppade tungan i spriten och så startade jobbet. Tryckarn satte sig på en stol och 2:dre tryckarn styrde vad som hände vid djuptryckspressen.

    På ett offsettryckeri lärde jag mig sova på arbetstid…och gjorde det så bra att jag blev offsettryckare men det är en annan historia.

  4. Sherry

    Då har du kanske några kaster,
    och kanske också en hög med laster!!!
    Kaster har man smågrejer i nu,
    i dessa förut låg det typer ju…..
    (summan av lasterna är konstant)

  5. cillagonkcillagonk

    Kul att läsa om dina minnen av tryckeri. Själv kommer jag från en småstad i Skåne. Ovanpå tryckeriet fanns det en festlokal och vid de stora festligheterna så tröttnade jag som barn att sitta fint och genomlida kvällen så de hittade mig ofta nere hos sättarna. Jag älskade att stå där och se dem göra ”textremsor”. Sen kom de vuxna och hämtade upp mig igen – jag skulle inte vara där och störa. Åren var runt 1956 och jag var 6 år.

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen