De senaste diskussionsämnena

Slumpad diskussion

Livet går vidare

Skrevs 2010-07-08, 07:28 av Orvar

Varför känns det så angeläget att leva vidare? Vilka egenskaper utgör drivkraften? Jag kan hitta åtminstone två, som säkert finns hos alla människor. Avund och nyfikenhet.
Avund har betraktats som en sjukdom, avundsjukan, men bör nog ses som en hos människan fast förankrad egenskap. Den påverkar våra liv på ett både synligt och osynligt sätt och ibland, i våra moderna tider, så påtagligt att det blir vulgärt. Man kan ju också föreställa sig grott-folket, som tittar snett på grannens tenntallrikar.
Nyfikna är vi alla! Värst angripna är nog forskarna. De ger sig inte förrän allt i vår tillvaro är förklarat och dokumenterat. Jag erkänner gärna min egen nyfikenhet och ser fram mot morron (morgon-) dagen för att få veta vad som händer då. Hur det går i valet i höst vore det ju också roligt att få veta. Vi, varje enskild människa, lever dag efter dag som handlingen i en bok. Nyfikenheten driver oss vidare, blad efter blad, till det oundvikliga slutet.

Snart, snart är den långa natten här
och glömda är de dystra åren.
Jag vet inte vart, eller hur, eller när,
men snart är det dags att bädda båren.

Plötsligt blir allt så isande kallt,
helt förnimbart flyr själen sin kos.
Livet är slut och borta är allt
kvar finns endast en vissnande ros.

Svar

  1. Jag vill leva vidare för det finns så mycket jag vill förverkliga. Hela tiden tillstöter nya ting jag vill göra eller prova.

    Just nu lär jag mig svepteknik´och karvsnitt. Snart har jag gjort ett par äggostformar där jag skall bränna in ett par skepp som liknar de på hällristningen här på Jätteberget. Två bokprojekt är på G. En fotobok på dollargrin och andra åkdon. Den andra om en anhörigvårdares vedermödor. Och så två hemsidor. Den ena om lanthandeln och vad som händer här i byn då motorvägen kommer hit. Den andra där jag visar alla mina högupplösta bilbilder. Och så letar jag nya recept på bra maträtter att frysa in. Och så promenerar jag minst e timme varje dag. Hur tusan hann jag förr med att arbeta också?

  2. GerdGerd

    Din undran om varför vi vill leva vidare är viktig. Viktig i meningen att vi behöver ställa oss den frågan för att finna en rad anledningar till att vi vill just det. För egen del är det vissa dagar viktigare än andra dagar att leva vidare.

    De dagar med stark drivkraft att vilja leva präglas av att ha blivit väl bemött av andra människor, av att känna sig kärleksfullt behandlad, av skönheten i naturen och i det jag tycker om i min närmiljö. De andra dagarna märker jag inget av allt detta goda, därmed inte sagt att allt har försvunnit! Jag bara inte noterar att det finns. Drivkrafterna till livsviljan finns hos mig själv.

  3. ethaetha

    Konstigt. Livet var så viktigt för mig då, under det där året då jag var sjuk men inte visste vad det berodde på, bara att jag var totalt slut. Jag sörjde över att gå miste om Livet.
    Sedan stod det klart: cancer med överlevnadschans på tre år – högst.
    Då blev det inte så viktigt längre att förvänta mig en morgondag.
    Allt har blivit NU och jag är mestadels förväntansfull.
    Sen kom ”dråpslaget”: Cancern tycks ha givit med sig…
    Nu vet jag inte alls hur det blir, men lugnet inför det förväntade slutet finns kvar.
    Såg ni teveprogrammen ”Himlen kan vänta”? Där finns svaret. Man lever en dag i taget – vad annat vore möjligt?

  4. Orvar Inläggsförfattare

    För några år sedan, då jag fick min första cancertumör i vänstra lungan, trodde jag att livet snart var slut. Det tog emellertid inte många dagar förrän jag började intressera mig, dels för cancersjukdomar och dels för hur man kan angripa dem. När jag fått beskedet att man kunde försöka ta bort tumören medelst strålning, började jag att studera strålningstekniken. Nyfikenheten gick före rädslan att livet var slut. Visst var det hemskt med de återkommande resorna till Radiumhemmet och många fruktansvärda stunder i väntrum och under strålningskanoner. Tumören försvann, men efter ungefär ett år växte det fram en ytterligare cancertumör. Den togs också bort genom strålning, men nu är det så att jag har lungfibros och den gavs möjlighet att lätt sprida sig i lungvävnaden. Det är nu fibrosen, som gör livet lite obekvämt att leva. Min lungkapacitet räcker inte till, så jag måste få hjälp med tillförsel av oxygen. Olika tekniska uppfinningar hjälper mig. Oxygen-koncentrator, elrull-stol m fl ger mig många möjligheter att studera teknik i stället för att gå och räds för sjukdom. Det går en dag i taget i nyfikenhetens tecken. Nuet är som bäst.
    Levnadsfilosofi:
    Den lilla pojken sa till tanten: ”Det händer så mycket hos oss. I går såg jag en gråsparv och i dag kokade vällingen över”.

    För övrigt så såg jag några blogginlägg om åldrandet. Jag skrev för en tid sedan om samma sak men som diskussion-inlägg. Vi måste få ordning och reda. Vad, hur, vem?

  5. DidaniaDidania

    Vad skall vi med ordning och reda till?
    Samtal om åldrandet – och varför vi vill leva vidare är så viktiga att jag tycker gott de kan pågå i både bloggar och diskussionsforum!
    Förr i tiden tror jag att min mesta motivering till livet utgjordes av mitt arbete.
    Nu känns det inte riktigt så.
    De människor som står mig nära har blivit ännu närmare och känns som det viktigaste i livet.
    Med mina 79 år är jag enormt tacksam och lycklig över att leva.
    Det betyder inte att inte också jag har mörka stunder, där jag uppför mig mindre vänligt – men jag jobbar på det – och det jobbet lär pågå sålänge jag finns – -

  6. TatluserTatluser

    Det jobbet utför du suveränt och varför lever vi? Livet tycks kräva det, det finns en vilja, när den viljan tar slut då lever vi inte längre.

  7. Att jag jobbat och gjort rätt för mig gjorde att jag nöjd gick i pension vid 60 års ålder. Har överlevt en hjärtinfarkt och en mindre stroke men tror ändå jag måste leva tills jag fyllt hundra. Om inte annat för att jag lovat min älskade sambo det, men också för att förverkliga en massa saker.

  8. Anonym

    Drivkraften att vilja leva vidare tycks vara olika hos olika människor. Det som vi utomstående kan uppfatta som ett meningslöst liv, kan ändå kännas som meningsfullt för den som vi kanske ”tycker synd om”.

    Jag är nyss hemkommen från Finland, där jag träffade min 93-åriga mor, liggande i sin säng i denna sommarhetta. Jag tyckte verkligen att hon har levt färdigt och frågade henne hur hon får sina dagar att gå, om hon lider av värme, om hon har ont. Men hon bedyrade att det var så bra, så… Precis lagom varmt – hon hade en tunn ylletröja på sig! – hon har så mycket att minnas och tänka på, ”filmerna bara flimrar förbi hennes ögon” – Ont? Nejdå, det enda hon undrade på vad det var som stack ut i bröstet… Jag kollade, det var de understa revbenen i bröstkorgen. –
    Inte ett ord om att hon skulle tyckt att nu får det räcka.
    Man skall leva färdigt och vänta på sin tur tålmodigt, tyckte hon.

  9. ff

    Jag är avundsjuk på de saliga som redan bor där uppe, är nyfiken på vad som finns på andra sidan,
    Vad gör jag är frågar jag mig?
    Skämt åt sidan, jag tycker om att tala om döden som för mig inte är förberedelsen inför det som komma skall, utan för att lämna det jag har.
    Jag gillar att planera och varför inte planera avfarten, känslomässing? (Kan det vara dold dödsångest?)

  10. Det tycks vara väldigt individuellt, det där att värdera om ens eget eller någon annans liv är meningsfullt.
    Utomstående kanske tycker synd om någon svårt sjuk eller gammal människa och tycker att det vore bättre för henne/honom att få somna in.

    Jag träffade nyss min 93-åriga mor, som man trodde, var döende i början av juni. Hon hade ramlat i sin lägenhet och personalen på hennes äldreboende hade velat lindra hennes smärtor med morfinpreparat!
    Döende var hon inte. Det visade sig att hon var så nerdrogad av starka mediciner att hon inte kunde tala, inte äta, inte dricka. Man väntade på hennes död.
    Sedan kom läkaren på hembesök och bytte ut hennes mediciner och ett under skedde! – Hon kvicknade till, började äta, dricka, ville t o m få hjälp att komma till bastun!
    Och så kunde hon tala igen! Hon sade, att hon försökte och försökte tala om att hon inte ville ta de där medicinerna, men hon fick inte fram ett ord!

    Trots att hon är gammal och skröplig, vill hon leva färdigt.
    Allting har sin tid och man skall inte skynda på naturens gång, tycker hon.

Skriv ett inlägg i tråden

© 2013 Silvergenerationen