De senaste blogginläggen (2019)

Slumpad blogg

Snöänglar

Skrevs 2014-01-28, 16:09 av minimal

På nyfallen snö spårar jag en räv till mötes som på raka skogsvägar har satt sina avtryck i tidig morgon. Med jämna mellanrum kroknar tassavtrycken till och närmar sig någon tuva eller något grensammelsurium. Där kan man se andra avtryck, nämligen något svagt gult i den vita snön.

När jag så småningom upptäcker att han, räven  har kommit ut rakt från skogen svalnar mitt intresse att följa honom och jag övergår istället till att blanda mina fotspår med en ännu tidigare vandrares. Tänker på älgarna som också föredrar att gå i sina fränders redan upptrampade stigar

Snöänglar!. Vilken dag för snöänglar. Finns dom? Lena Andersson presenterade i DN  för några dagar sedan en skarp kritik av Anna Odells Återkomsten, och vi får hoppas att den blir lika snabbt bortglömd som snöängeln blir, inte minst för hennes egen skull.

Precis som Reinfeldt faller på eget grepp, när han i sin ”terapi” svarar att han inte har något mål med sin frihetssträvan, för målet är populärt nog vägen, så faller Lena Andersson, när hon i sin kritik´tar in Anna Odells stirrande ögon. Hon analyserar dessa, påminner oss  om den undergivna gestalten som var Anna Odells roll i filmen, och säger ganska tydligt och obehagligt att det är Anna Odell som har makt, och implicit, det är inte konstigt att Anna Odell har blivit mobbad med sådana ögon.

Detta är obehgligt men det intressanta inträffar när man jämför Lena Anderssons nyligen utkomna och prisade bok : ”Egenmäktigt förfarande” och inser att hon där behandlar ungefär samma ämne, som Anna Odell gör. Både hon och Anna Odell skildrar en huvudperson som blir osynliggjord och inte sedd av för dem viktiga personer. Båda har kommit på metoder för att kunna lösa huvudpersonens problem. Anna Odell väljer modigt konfrontation och blir festförstörare . Lena Andersson sväljer sin stolthet och blir en stalker där det modiga ligger i att våga berätta och skriva en bok om denna föga beundrade roll.

De två metoderna är olika. Lösningen tycks vara att ge offentlighet åt problemet. Anna Odells klasskamrater vet naturligtvis vilka de är och  även i de kretsar som Lena Andersson rör sig finns det gissningar: Jag tycker inte mer synd om den ena eller andra av ”förövarna” Det viktiga är att  ”skammen” för det skedda nu kan flyttas över på  förövarna istället för att vara klistrad på offret.

 

 

 

 

 

 

 

l

Kommentarer

  1. Berit KBerit K

    Reinfeldts problem i programmet var väl snarast att han överskattade väljarnas förmåga att förstå vad han menade med att målet inte är det viktiga utan vägen dit. Det är ju en gammal sanning. Sätter man ett mål så är det ju stopp när man kommer dit. Man kan i sämsta fall slå sig till ro med att ha nått dit men ville. Men så skall politiken inte fungera. Jag är faktiskt litet less på att mitt inne i ett inlägg om något helt vardagligt trevligt dyker det upp politiska påhopp på det jag tror på. Det känns plötsligt så trist. Vi kan inte alla vara socialister. Dom satt så länge vid makten att dom blev till en institution som folk slutligen opponerade sig mot. Jag anser faktiskt att ingen regering bör sitta så länge, skifte vid makten är bra anser jag. Men jag vågar inte hoppas att det skulle bli till det bättre i pensionärsfrågor om det sker redan nu. Jag ber slutligen om förlåtelse för detta uttalande, men jag tror jag skall ta en paus från bloggandet och jag antar att ni också tycker det vore bra.

  2. bebebebe

    Jag tolkade Lena Anderssons egenmäktiga att hon helt tog på sig skulden för sin olyckliga förälskelse. Det var i Wittströms artikel som skuldbeläggningen av karlen först kom in som jag såg det. Lenas artikel om återkomsten, som hon f ö prisade initiellt, tolkade jag som hon såg som Odells personliga hämnd på sina vedersakare-Odell själv förnekade varje skuld, vilket Lena ifrågasatte.
    Själv kan jag inte förmå mig att se filmen på bio- jag väntar tills den kommer på TV då jag kan gå ifrån när jag tycker att den blir för partisk. Till dess kan jag tycka illa om filmen i lugn och ro.

  3. gunillagogunillago

    Skarpt minimal, skarpt.
    Berit..: Ett parti företräder intressen, det räcker med att se det så. Jag tror faktiskt att vi är på väg mot ett paradigmskifte i politiken. Man kan inte hålla fast vid sådant som man vuxit ur. Är inte särskilt konfrontativ. Var inte ängslig Berit….

  4. GerdGerd

    Intressant om skuld och skam – och vem som är innehavare. Som utanförstående i sammanhanget finner jag det oviktigt att precisera såväl kvinnliga som manliga syndabock/ar. Skam är särdeles svårfångat som begrepp. Viktigast som jag (beskäftigt?!) ser det är att lära sej något av de egna tillkortakommandena.

  5. minimalminimal Inläggsförfattare

    Jag håller med dig Gerd, att det är bra om man kan lära sig något av sina ”tillkortakommanden”. Jag tror till och med att man alltid gör det, även om ”tillkortakommandena” bara består av upplevelser och känslor som inte ens beror på en själv.
    Ett sätt att slippa bära en del av sådana ”tillkortakommanden” på sina egna axlar, kan då vara att som egen ljusexpert baxa och bröta och till slut ställa in strålkastaren i annan riktning.
    Detta var något som jag bl.a. tyckte att både Anna Odell och Lena Andersson lyckades med. De visade på metoder som kunde hjälpa dem att befria sig från egna destruktiva tankemönster och vanor.
    Roligt att detta gick hem inte bara hos litteratur och filmkritiker.

    Till Berit, så var min kommentar om Reinfeldt inte avsedd som något påhopp. Men Jag tyckte när han svarade på vilket mål han hade med sin politik, att han sa, vägen och friheten inom vissa ramar. Och då blev jag förvånad, och tänkte genast, det här kommer han att tappa röster på.

  6. TatluserTatluser

    Nog fick man erfara och dra lärdom av sina tillkortakommanden. De som växte upp och växer upp i brytningstid torde ha svårt att undgå tillkortakomman ,kulturella idéer och styrningar i samhället och i familjelivet påverkar givetvis barnen och deras möjligheter. Ända in på trettiotalet var det t.ex. vanligt på landsbygden i de isolerade bondbyarna att flickor naturligtvis inte skulle vidareutbilda sig, denna inställning dominerade även i hem där fadern själv gått vidare i utbildning, nej det var bortkastad investering, de skulle ändå bara gifta sig och sköta hemmet. en riktig vändpunkt kom först efter andra världskriget i slutet på fyrtiotalet när föreningsverksamheter av olika slag spred sig även i obygden, då först började opinionen att svänga till kvinnors/flickors fördel beträffande utbildning, men inte förrän in på femtiotalet slog det igenom på riktigt och blev naturligt. – Många av oss nu i den äldre generationerna bär givetvis på sviter av gången nedvärderande kultur gentemot kvinnors utbildningsmöjlighet. Nu är vi åter i en påfrestande brytningstid, även om det nu är en annan kultur och andra värderingar som styr och som påverkar individerna i samhället.

Kommentera

© 2013 Silvergenerationen